Åtta landshövdingar missnöjda med Naturvårdsverket
Nu stormar det runt Naturvårdsverket på alla nivåer. Det senaste utspelet kommer från åtta landshövdingar som uttrycker sitt missnöje med verkets hantering av de två år gamla viltförvaltningsdelegationerna.
Naturvårdsverket tycks fatta beslut som går emot den allmänna uppfattningen i alla led, från politker till gräsrötter. Två JO-anmälningar mot verket har hittills lämnats in och nu uttrycker också åtta av landets landshövdingar missnöje med hur Naturvårdsverket sköter rovdjursfrågorna genom viltförvaltningsdelegationerna.
Tidningen Svensk Jakt NYHETER nr 12 har i en enkät ställt två frågor till åtta landshövdingar – befattningar som med automatik innebär ordförandeskap i viltförvaltningsdelegationerna. Frågorna var:
1. Hur tycker du att riksdagsbeslutet om regionalt förankrad rovdjurspolitik fungerar i praktiken?
2. Finns det något som skulle kunna fungera bättre?
De som tillfrågades var landshövdingarna i Dalarnas, Gävleborgs, Stockholms, Värmlands, Västmanlands, Västra Götalands, Uppsala och Örebro län.
Av svaren kan man utläsa missnöje om att för många beslut fortfarande fattas över viltförvaltningsdelegationernas huvuden trots att det var tänkt att de skulle ha det regionala ansvaret.
Dalarnas landshövding, Maria Norrfalk, menar till exempel att det varit förvirring kring förvaltningen av björnstammen och att de avgörande besluten gällande varg och lodjur aldrig delegerats till viltvårdsförvaltningarna.
Uppfattningen delas av Peter Egardt, Uppsala län, som går längre och tillägger att ”Naturvårdsverket agerar på ett sätt som motverkar den lokala förankringen.”
Naturvårdsverket dåliga på att delegera
En allmän kritik förekommer mot ansvarsfördelningen. Många landshövdingar förstår kort sagt inte vem som har ansvar för vad. Även det verkar vara sprunget ur samma resonemang som Egardts, att Naturvårdsverket aldrig riktigt delegerar till länsstyrelserna utan behåller beslutsrätten själv.
– Ibland ska vi få bestämma något fullt ut, sedan ångrar sig Naturvårdsverket och tar tillbaka det. Det blir inte lättare för någon när det går till på det sättet, säger Lars Bäckström, Västra Götaland.
På frågan vad som kan bli bättre nämns både dialogen med Naturvårdsverket och delegeringen. Vidare att förvaltningen inte är adaptiv, att för många beslut på nationell nivå inte passar så bra lokalt, vilket ökar klyftan.
– Ett tydligt exempel är de beslut om miniminivåer för familjegrupper av lodjur som fattades 2010, då flera län tvingades acceptera mycket högre nivåer än vad som är biologiskt försvarbart, säger Eva Eriksson, Värmlands län.
Bristande resurser
Avslutningsvis nämns också resursfrågan som ett problem. Både ekonomiskt, personellt och kommunikations- och informationsmässigt.
Barbro Holmberg, Gävleborgs län menar att de skulle behöva arbeta mer med information och kommunikation i rovdjursfrågorna och att det krävs för att förvaltningen ska fungera väl.
– Vi vill kunna ersätta tamdjursägare för deras verkliga kostnader när det handlar om att sätta upp och underhålla rovdjursstängsel, tillägger Ingemar Skogö, Västmanlands län.