Den skandinaviska vargen är en myt

Få termer är så vitt spridda som ”den skandinaviska vargen”. Men enligt vargforskarna finns det ingen sådan. Den är en myt.

Det började redan under 1990-talet med mediadebatter om hur man skulle förvalta ”den svenska vargen” i förhållande till ”andra vargstammar”. Så vidgades diskussionen till att handla om vargens territorium och stöduttryck som Skandinaviska eller rent av Fennoskandiska började dyka upp i tidningarna.

Ur forskarnas synvinkel handlade det enbart om geografi men det var naturligtvis dömt att missuppfattas.

Främst var det bevarandesidan som, avsiktligen eller genom missförstånd, lyckades omskapa det till ett argument för att bevara vargen i Sverige. Skandinaviens vargar var nu speciella, de hade fått en unik uppsättning gener.

– Det är fel, klippte vargforskaren Olof Liberg till med i en intervju för tidningen Jakt & Jägare den 13 december 2009, och släckte därmed hoppet om en Canis Unicum.

– Om vi går tillbaka något hundratal år så fanns vargen utbredd över hela Skandinavien och vidare in i Östeuropa och Asien. Genflödet var ännu större inom vargpopulationen då, och vargar vandrade långa sträckor även på den tiden. Därför var också de svenska vargarna – precis som i dag – i stort sett identiska med de ryska vargarna, fortsatte Olof Liberg.

Så låt oss formulera det i en mening och slå fast det en gång för alla:

Det finns ingen speciell Skandinavisk varg.

Skandinaviska, fennoskandiska, norska, svenska, finska, ryska och baltiska vargar är av samma art och genetiskt identiska.

Men vad menas då egentligen med Skandinavisk varg?

– När forskare och myndigheter talar om Skandinaviska vargar handlar det om att definiera vilken vargpopulation vi pratar om. Med skandinavisk varg menar vi inte en speciell ras, eller underart, utan helt enkelt ett geografiskt område, förklarar Olof Liberg.

[Table=24]

 Bilden: ”Är du en riktig svensk? Ja, precis som du.”