”Den svenska vargstammen har en negativ tillväxt efter licensjakten!”

Vi har på olika sätt, bland annat i artikeln Vad är en föryngring?, visat att vargstammen ökar i rask takt trots licensjakt, sjukdomar, svält och hårda vintrar. Forskarnas resultat visar en klar nettotillväxt av varg i Sverige. På många håll odlar man dock myten om motsatsen, dvs att vargvalparna har så låga överlevnadskvoter att det är otänkbart att tillåta ytterligare decimering genom licensjakt.

Den typen av skrönor tycks färdas hela vägen fram till forskarna. Därför låter vi också dem avliva just denna myt – något de redan gjort i ett öppet brev till föreningen Nordulv, som kritiserat Skandulvs beräkningar av jaktuttag för 2011. Skandulvs brev publicerades den 18 januari 2011. Så här lyder det:

”I ett brev från föreningen Nordulv riktas hård kritik mot Vargforskningsprojektet SKANDULVs sätt att beräkna lämpligt uttag inför den av Riksdagen beslutade jakten 2010 och 2011. En granskning av kritiken visar att denna bygger på 


i) felaktigt använda uppgifter, 


ii) missförstånd hur vi har använt inventeringsdata i våra modellberäkningar, 


iii) vilka data på populationsstorlek som skall användas för Sverige, samt 
iv) okunnighet om hur man generellt inom olika vetenskapliga discipliner kan arbeta med modellberäkningar.

Vi bemöter kritiken nedan punkt för punkt och reder ut begreppen.”

 

Kritik: ”I beskattningsunderlaget framgår att den kända tillväxttakten sista året före jakten endast var 14 %. Då ska det påpekas att när Skandulv och de norska kollegorna tar fram statusrapporterna för varg så är tillväxttakten beräknad på kända döda vargar samt ett stort antal uppskattade (beräknade) vargar. I själva verket uppvisar den svenska vargstammen en negativ tillväxt på 1 %, efter licensjakten.”

Svar: När vi beräknar tillväxttakt för att skatta lämpligt uttag i populationen använder vi brutto till brutto, dvs. antalet vargar vid början av vintern vilket inkluderar vargar som kommer att dö senare under vintern. Det blir ingen skillnad om man i stället använder nettosiffrorna (då kända döda vargar är frånräknade). Fortfarande använder man två siffror som hanterats på samma sätt för de två åren mellan vilka tillväxten beräknas, men i det senare fallet har man räknat bort kända döda vargar för båda åren.

Vi tar tillväxten i svenska stammen från 2007/08 till 2008/09 som exempel:
•    Bruttosiffrorna var 173 resp. 207 med tillväxt på 20 %.
•    Nettosiffrorna var 159 resp. 196, med tillväxt på 23%

I det här fallet blev tillväxten alltså lägre, när den är ”… beräknad på kända döda vargar” (bruttosiffrorna), vilket är tvärtemot vad våra kritiker tydligen förväntat sig. Men det kan slå olika för olika år eftersom KÄNDA döda vargar bara är en ANDEL av TOTALA antalet döda, och att denna andel varierar slumpmässigt mellan år.

I det här exemplet kände vi den första vintern till 14 döda vargar medan nästa vinter råkade vi bara känna till 11 dödsfall, trots att stammen då var större och förmodligen totala antalet döda också var högre. Det är denna slumpfaktor som gör nettosiffran mera osäker än bruttosiffran, och därför föredrar vi bruttosiffrorna vid beräkning av tillväxt. Brutto- och nettosiffrorna är helt enkelt populationens storlek beräknad vid två olika tidpunkter på året (början av vintern och slutet av vintern), men bruttosiffrorna är säkrare. När vi använder våra modeller för att beräkna uttag är vi naturligtvis fullt medvetna vad bruttosiffran står för och tar hänsyn till detta.

Vintern 2008/09 var bruttosiffran 207 vargar, medan bruttot för 2009/10 vid tidpunkten precis före jakten var okänt, varför vi var tvungna att beräkna denna. Vi baserade oss då på två tillväxttakter, 13 % respektive 19 % (de senaste tio resp fem årens genomsnitt) vilket gav bruttosiffror på mellan 234 och 246 vargar precis före jakten. De uttag vi kom fram till i våra olika modeller var 23 – 29 individer enligt den lägre tillväxten resp. 34 – 40 enligt den högre. Naturvårdsverket valde den lägre, vilket visade sig vara klokt, eftersom den slutliga statusrapporten för 2009/10 visad att den verkliga tillväxten (14 %) låg nära det lägre talet (13 %). Det beslutade uttaget 27 vargar låg mycket nära den verkliga tillväxten på 29 vargar. Vi har svårt att förstå att man kan klaga på ett så gott utfall.

Självfallet blev tillväxten nära 0 % när man räknar från bruttot 2008/09 (207 vargar) till nivån direkt efter jakten 2010 (208). Men det var ju nolltillväxt som var själva syftet med jakten. Stammen skulle frysas på en nivå under 210.

 

Kritik: Inför licensjakten i januari 2010 var utgångsläget att det skulle finnas 207 +/- 19 vargar i Sverige, inklusive gränsrevir (182-217 vargar + 6-9 gränsvargar ger 188-226 vargar och ett medelvärde av 207 vargar). Vad ”forskarna” glömde att säga var att det i antalet vargar ingår kända döda vargar (16 st. svenska 2008-2009) samt ett stort antal osäkra, s.k. ANDRA VARGAR (22-41 st. 2008-2009). Dessa vargar har inte säkrats utan tagit fram via en beräkningsmodell som bygger på en tillväxttakt på 17-23 % tillväxt av den totala vinterstammen och är från åren 2000/2001-2002-2003 (Wabakken m.fl. 2005). Med utgångspunkt från osäkra siffror, uppskattningar och kända döda vargar fattade Naturvårdsverket ett beslut 2009 om en licensjakt på varg. PÅ VARGAR SOM INTE FANNS!

Svar: Vi ”glömde” ingenting, vi var vid modelleringen fullt medvetna om att 207 var en bruttosiffra, dvs, gällde tidig vinter 2008/09 och alltså inkluderade vargar som dog senare under vintern. Vi använde den som en start, men i modellen togs sedan hänsyn till vinterdödligheten fram till våren 2009, därefter lades reproduktionen till, samt ny dödlighet fram till tidig vinter 2010, och därefter jakten, och sedan övrig dödlighet fram till nästa reproduktion 2010. I årets beräkning har vi gjort på samma sätt men startat ett steg senare, med vårsiffran på 190.

De s.k. osäkra, ANDRA VARGARNA finns faktiskt i populationen (inventeringarna inkluderar ej alla ensamma individer [Wabakken m. fl 2010]), och måste tas hänsyn till vid alla typer av modelleringer om man vill skatta den totala populationens storlek. Inom vetenskapen arbetar man mycket med osäkra faktorer, det är faktiskt då som vetenskapen är som mest användbar. Beräkningen av denna kategori bygger inte på ”en tillväxttakt på 17-23 % tillväxt…”, utan på data från tidigare år (2000/01 – 2002/03) när även denna kategori inkluderades i inventeringen. Denna kategor visade sig utgöra 17 – 23 % av hela populationen (det var väl därifrån våra kritiker fick dessa siffror, men missförstod dem), vilket ligger inom den spännvidd som rapporterats för motsvarande andel vargar i andra vargpopulationer. Det är ett märkligt påstående att detta var ”VARGAR SOM INTE FANNS”.

 

Kritik: Vad har man lyckats med då? Ja att hålla stammen under 210 individer har man uppnått med råge. Det kan tom hända att hela den skandinaviska stammen i nuläget understiger 210 individer. Med ett uppskattat bestånd av 252-291 vargar i Skandinavien där kända döda vargar (59) och osäkra vargar (uppskattade och maximisiffror) är inkluderade återstår efter att de döda har räknats bort mellan 193-232 vargar i Skandinavien. Det helsvenska beståndet i april 2010 var endast mellan 140-169 vargar innan nya valpar har fötts.

Svar: Det var inte 59 utan 50 kända döda vargar som ska räknas bort från bruttosiffran, vilket ger ett netto på 202 – 241 vargar i Skandinavien. Att ta upp det ”helsvenska beståndet” här är irrelevant, eftersom Sveriges officiella siffra på vår vargstam hittills uttryckligen har sagts ska inkludera även gränsrevir med Norge. Därmed uppgick det svenska beståndet under våren 2010 till 173 – 206 vargar, medeltal 190. Direkt efter jakten var det 208.

 

Kritik: I det nya beskattningsunderlaget har man frångått beräkningssättet från året innan och utgår istället från att det våren 2010 fanns 173-206 vargar med ett medeltal på 190 vargar. Detta antal inkluderar gränsreviren, men kända döda vargar har räknats bort i alla fall. Fortfarande ingår ett stort antal osäkra vargar, de s.k. ANDRA VARGARNA, som nu beräknats till 28-43 stycken. ”Forskarna” var väl tvungna att ändra sitt beräkningsunderlag då de insåg att licensjakten, som byggde på mycket osäkra modeller och siffror med döda vargar, ledde till en överbeskattning.

Svar: Vi har inte ändrat vårt beräkningssätt. I den enda av våra modeller (Liberg-Sand) som är årstidsstrukturerad startade vi vid förra årets beräkningar med bruttosiffran 207 (tidig vinter 2008/09) och modellerade fram påföljande vår (motsvarande nettosiffran 2008/09) och nästa höst (motsvarande bruttosiffran för 2009/10) för att få utgångsläget före jakten. I år startade vi ett steg senare, med nettosiffran 190 men modellerade sedan vidare på exakt samma sätt som året innan. Observera att det bara är denna av tre modeller i rapporten till Naturvårdsverket som inkluderar variationer i vargstammen mellan de olika årstiderna. I de andra två modellerna (Forslunds och Chaprons) modelleras endast bruttopopulationen, där man alltså utgår från populationen strax före jakt, och sedan beräknar ett uttag så att populationen ska ligga så nära 210 som möjligt direkt efter jakten. Enda nackdelen med dessa modeller är att de inte kan ta hänsyn till eventuell s.k. kompensatorisk dödlighet (dvs. att några av de vargar som skjuts på licensjakten ändå skulle ha dött senare samma vinter av andra orsaker), men detta förfarande gör dem bara lite mer konservativa (försiktiga).

 

Kritik: I dagsläget finns det inte 20 helsvenska föryngringar och att bevilja en ny licensjakt på sannolika siffror är icke ett vetenskapligt korrekt förfarande.

Svar: Ett vanligt misstag hos lekmän är att de tror att vetenskap endast producerar empiriska fakta. I själva verket bygger de flesta vetenskapliga resultat på sannolikheter. Det är därför statistik är så viktig inom vetenskapen. Att bygga beslut på sannolikheter är därför på intet sätt ovetenskapligt.

 

Sammanfattningsvis kan konstateras att kritikernas tre viktigaste punkter är:

1.    att vargar som vi vet har dött under inventeringsperioden (1 okt – 31 mars) inräknats i populationssiffrorna, dvs. vi använder de s.k. bruttosiffrorna;

2.    att den okända men teoretiskt beräknade del av populationen som inte är stationär (vandringsvargar) räknats in;

3.    att vargar som lever i gränsrevir mot Norge räknats in i populationen.

 

Vårt svar är att:

1.    våra beräkningar blir säkrare när de bygger på bruttosiffror, dvs, när kända döda vargar räknas in, men att vi är fullt medvetna om detta och tar hänsyn till detta i våra modeller;

2.    man kan inte bortse från dessa vargar eftersom de faktiskt existerar och ingår i den population som temporärt skall maximeras till 210, och vi beräknar deras antal enligt en vetenskapligt vedertagen metod;

3.    Svenska och norska myndigheter har kommit överens om att Norge enbart räknar in helnorska revir i sitt bestånd, medan Sverige förutom de helsvenska reviren även tillgodoräknar sig vargar som lever i revir på riksgränsen mellan länderna. Någon dubbelräkning sker alltså inte, och Riksdagens beslut att temporärt begränsa stamman till 210 djur innefattar även djuren i gränsreviren.

Grimsö 2010-12-16
Olof Liberg och Håkan Sand

 

Läs originalbrevet på Skandulvs hemsida.

 

Referens: 

Wabakken P, Aronson Å, Strømseth TH, Sand H, Maartmann E, Svensson L,
Flagstad O, Hedmark E, Liberg O og I Kojola 2010. Ulv i Skandinavia: Statusrapport for
vinteren 2009-2010, Høgskolen i Hedmark, Oppdragsrapport nr. 4 – 2010

 

[Table=24]

 

 

Comments are closed.

Stöd vårt arbete

Tycker du att vargfakta.se gör ett bra jobb? Stöd vårt arbete genom att fortsätta sprida informationen i denna databas.

Kort om vargfakta

Vargfakta publicerar analyser, nyheter och forskning om och kring rovdjur och dess interaktion med människan. Vi ser människan som en resurs för naturen och inte som en belastning.

Kontakt

Via mail på info@vargfakta.se