Franska erfarenheter av boskapsvaktande hundar
Boskapsvaktande hundar framförs alltjämt som en lösning på problemet med varg och tamboskap. I Frankrike krävs numera sådana hundar och följderna är många gånger negativa.
Lika länge som vi haft frilevande varg har boskapsvaktande hundar förts fram som en lösning för att förhindra angrepp på tamboskap. Några har försökt och staten har bjudit till ekonomiskt för att underlätta själva införskaffandet av lämpliga hundar. Nu är det som alla förstår inte vilka hundar som helst som kan försvara en skock får mot angripande vargar utan ganska skarpa individer med stora krav på själva hundföraren.
Ett inte helt ovidkommande argument mot hundlösningen är också hundarnas driftskostnad. Två, de måste nämligen vara minst två för att fungera, stora hundar äter väsentliga mängder mat under ett år vilket skall ställas mot det faktum att en normal fårgård i Sverige håller knappt 30 får. Ekonomin blir naturligtvis därefter.
Franska erfarenheter
I södra Frankrike krävs numera att man håller sig med en boskapsvaktande hund i fall man har sina får på fritt bete. Herden ersätts av staten med 80% av kostnaden för själva hunden. Kunskaperna om vad boskapsvaktande hundar innebär för herden, allmänheten och fåren är numera omfattande men dessvärre mestadels negativa.
Följande har vi fått veta efter att ha intervjuat Lynda Brook, aktiv inom vargfrågan i södra Frankrike;
– Boskapsvaktande hundar medföra stora kostnader och ett omfattande merarbete. När fåren betar långt från byarna måste herdarna transportera stora mängder hundmat till sina avlägsna övernattningsläger. Ofta är mängden hundmat så stor att det måste transporteras med helikopter.
– Eftersom hundarna har till uppgift att vakta skapar de stora problem de perioder då de inte aktivt arbetar i fält. När de hålls i hundgård inne eller i utkanten av samhällen skäller de periodvis långa stunder dygnets alla timmar. Grannsämjan har följaktligen blivit lidande.
– Efter ett vargangrepp är hundarna ofta extremt stressade och aggressiva vilket skapar problem med hanteringen men ökar också på olägenheterna för grannar.
– Turister har flera gånger angripits av boskapsvaktande hundar då de vandrat eller cyklat genom områden där fåren betar. Angreppen har i några fall lett till att herdar stämts med påföljande rättsligt efterspel.
– Det är vanligt att en vargflock delar upp sig i mindre grupper där några uppehåller de boskapsvaktande hundarna medan andra vargar angriper och dödar fåren.
– Vargarna angriper och dödar boskapsvaktande hundar. Särskilt om de är färre än vargarna men fler hundar betyder också mer mat, större kostnader och mer grannosämja när de skall hållas i byarna.
– Vargarna har över tiden lärt sig hur de skall hantera hundarna och utvecklat nya tekniker för angrepp. I stället för att angripa med fart smyger de in bland fåren och uppträder i många fall som de boskapsvaktande hundarna vilka fåren är vana vid. Man har sett hur vargar lagt sig ned bland får, imiterat hundarna för att när allt är lugnt i flocken ta ett får i skydd av en buske eller sten. Angreppen märks knappt förrän herden räknar sina får och ser att några saknas.
Lika många får dödas
Lynda Brook sammanfattar slutligen erfarenheterna med vakthundar så här – ”Sammantaget är effekten av hundarna att färre får dödas vid ett och samma tillfälle, men över tiden blir det i stället fler angrepp varför det totala antalet vargdödade får förblir oförändrat. Det gör att herdarna överlag är mycket negativt inställda till boskapsvaktande hundar. Nya problem skapas och effekten verkar helt utebli.”
Värt att veta i sammanhanget är också att vargarna i Frankrike är mindre än de vi har i Sverige vilket allt annat like ställer ännu högre krav på eventuella vakthundar för våra förhållanden. Läs mer om skillnaden i storlek mellan de nordliga vargarna och de sydliga.