Miljöorganisationer missnöjda med regeringens mål
Naturskyddsföreningen och Svenska Rovdjursföreningen är djupt missnöjda med Lena Eks uttalade mål om 180 vargar. Mikael Karlsson skräder inte orden när han menar på att Ek ”utrotar” sitt eget förtroende.
Såväl Naturskyddsföreningen (SNF) som Svenska Rovdjursföreningen (SRF) var snabbt ute och kritiserade Lena Eks uttalade mål om att en vargstam om 180 friska individer är ett lämpligare mål än variant två som omfattar 380 vargar. Ek formulerar sig tydligt kring rovdjurspolitiken som att den också måste fungera för de som skall leva med vargen vilket får ses som något av en nyhet. Tidigare har fokus snarare varit livskraften hos rovdjuren och inte dess omgivning.
Detta har upprört Mikael Karlsson, ordförande för SNF så till den grad att han låter meddela följande på föreningens hemsida;
– Lena Ek riskerar att utrota både vargen och sin egen trovärdighet som miljöminister. En vargstam på 180 individer innebär att regeringen i praktiken medvetet kan slå ut vargen från den svenska naturen.
Att Mikael Karlsson väljer att förneka rapporten om minsta livskraftiga population enligt vilken det räcker med 40 vargar inger i sammanhanget inget direkt förtroende. Att 180 vargar är fler än de 100 som skulle krävas enligt samma rapport om, ursäkta uttrycket hela helvetet brakade lös, verkar inte heller bita på Karlsson.
SNF:s inställning till regeringen vilja är dock fullt förståelig då en vargstam som uppnått gynnsam bevarandestatus inte längre kan ingå i portföljen av verktyg när allmänheten skall bidraga med pengar till fortsatt miljöarbete.
Karlsson och SNF låter vidare meddela att de kommer kontakta miljökommissionären Janez Potočniks med syfte att uppmärksamma kommissionen om att Sverige inte, enligt SNF följer grundläggande miljölagstiftning.
Rovdjursföreningen också kritiska
Svenska Rovdjursföreningen stämmer också in i kritiken och sparar inte heller på krutet. Enligt hemsidan, oklart vem som står bakom uttalandena, visar miljöministerns utspel en ”likgiltighet inför vargen framtid i vårt land” och ”det är djupt olyckligt, inte bara för Sveriges vargstam, utan också för bilden av Sverige som en miljömedveten nation.”
Ord och inga visor från de båda miljöorganisationerna. Ingenstans i deras kommunikation omnämns de som skall bära ansvaret för de 180 eller 380 vargarna som de helst av allt vill ha. Fokus ligger helt och hållet på vargen som de framhäver som utrotningshotad vilket kunde ha varit sant om vi hade haft en unik svensk varg. Så är inte fallet utan de vargar som finns här är samma som finns i ett par hundra mil österut.
Orealistisk ambition
Rovdjursföreningen menar också på att regeringen bortser från expertisen på det egna departementet och gör allt för att få till en vargjakt redan under vintern. I samma andemening anser de att planen om en genetisk frisk stam om 180 individer inte är genomförbar utan snarare helt ”orealistisk”.
Bevis för detta, att det är orealistisk saknas naturligtvis i pressmeddelandet och det är förståeligt för viljan om en ”frisk” vargstam är inte detsamma som en ”stor” vargstam. För SRF gäller naturligtvis samma grund som för SNF, nämligen den om att en vargstam som förklaras ha gynnsam bevarandestatus vid ett givet numerär inte längre är gångbar som produkt i ett miljöarbete.
Om man vill ha en genetisk frisk vargstam och om man nu vill att de skall vara cirka 180 stycken så är det alls inte omöjligt. Men det kommer att kräva fler saker av vilka några är mer eller mindre oförenliga med miljöorganisationernas upplevda vilja.