Min ohyggligaste upplevelse
Jag hade kommit ut lite före 8 på mina jaktmarker i Stor-Elvdal och tränade min tvååriga finskstövartik Muru. Hon var lös och hade fått drev. Efter någon minut uppstod det ett förfärligt liv och så kom tiken springande mot mig med en stor varg efter sig.
Jag blev verkligen förskräckt och började ropa och hojta som bara den. Men då Muru såg mig fick hon extra mod, vände och satte igång att skälla kraftigt. Då blev vargen lite spak och Muru började jaga den cirka 300-400 meter bortöver. Men så var vargen på igen och jagade tillbaka Muru mot mig. Då kastade jag mig ned mot tiken och lyckades att få tag i henne och så småningom få fast kopplet. Men då var vargen bara tre-fyra meter från mig och jag upplevde att jag kunde ha tagit på den.
Vargen blev stående och stirrade i nästan en minut. Den var inte rädd för mig på det hela taget. Jag är också säker på att den kunde ha angripit mig om jag hade blivit liggande kvar över tiken. Men den bara stirrade ilsket på mig med stickande, grågula ögon, närmast som om den undrade om detta byte egentligen var mitt, eller ”skall du eller jag ha maten.”
Vargen var storväxt och lång kanske 50 kilo. Jag kände mig väldigt liten där jag stod. Jag hade nämligen inte tagit med mig bössan, men det gör jag nog hädanefter. Jag hade inte haft en chans om den angripit.
Då jag fått koppel på Muru och rest mig började jag själv att skälla våldsamt på vargen. Då smög den sig lyckligtvis iväg efter en liten stund. Men det gick så lång tid att jag kunde ha hunnit med att ta bilder med mobiltelefonen. Det ångrar jag verkligen att jag inte fick gjort.
Jag är ingen varghatare, men jag önskar inte flera sådana naturupplevelser. Vargen hör hemma i vildmarken tycker jag, men vildmark har vi ju numera lite av i Norge.
/Oscar W Nilssen, Löten, Norge
Översatt till svenska av Allan Bergström.