Så används varg-DNA i viltvården
DNA-analys blir allt mer sofistikerad och kan användas i allt från polisarbete till viltvård. För det senare ökar användningsområdena för varje år och Sverige ligger längst fram i den utvecklingen. Viltskadecenter berättar om användningsområdena.
Kartläggningen av släktskapsförhållandena i den skandinaviska vargstammen är unik. Vanligtvis är det extremt svårt att upprätta stamtavlor för vilda djur, men bland våra vargar är individernas släktskapsförhållanden nästan fullständigt klarlagda.
Vargstammen var liten när forskningen började samla prover så det har varit möjligt för Skandulv och Lunds Universitet att bygga upp ett släktträd allteftersom åren har gått och vargarna blivit fler. På senare år har även prover som länsstyrelsernas fältpersonal samlat in bidragit till att fortsätta bygga upp databasen och släktträdet.
Om det finns möjlighet och prover att tillgå analyseras de revirmarkerande djuren i Skandinavien varje eller vartannat år. På så vis upprätthålls information om dessa DNA-profiler. Den informationen är en förutsättning för att man ska kunna härleda andra prover, till exempel från skadegörande vargar, till ett särskilt revir
DNA-analys i inventeringsarbetet
Inventering av varg i Sverige genomförs framförallt genom att spåra vargarna på snö. Väl genomförda spårningar ger information om hur många vargar det finns i ett revir samt om det har fötts valpar i reviret under våren. Spårningar ger även besked om djurens sociala status, det vill säga om de är revirmarkerande eller inte. DNA-analyser används som ett bra komplement i inventeringsarbetet.
För DNA-analysen används i allmänhet spillning. Frågetecken som dyker upp under inventeringssäsongen eller som kvarstår efter vintersäsongens spårningar är den viktigaste faktorn som styr vilka spillningar som ska analyseras.
Således blir det många spillningar som inte analyseras men det är inte lätt att veta under säsongens gång vilka som kommer att behövas.
Vargspillning från Fulufjället, 2011.
Särskiljning av revir
Om snötillgången i ett område är dålig och man därför inte lyckats särskilja observationer av vargspår i ett område där man misstänker att det kan vara två vargpar kan man samla in spillningsprover från vägar och stigar.
Har proverna samlats in från spårobservationer med revirmarkeringar (som i vägkanter) och de genetiska analyserna av spillningarna från området visar sig komma från fyra olika individer, antar man att det rör sig om två olika revirmarkerande par. För att dra en sådan slutsats är det en förutsättning att statusen på de individer man analyserar är känd.
Prover från barmark är alltså alltid svåra att tolka. De insamlade proverna kan komma från ett revirmarkerande par, men även från valpar eller vandringsvargar. Om prover i ett område enbart har samlats på barmark krävs ofta en stor mängd prover innan man kan dra någon slutsats.
Det mest rationella, tidsbesparande och billigaste är att jobba med prover som samlats in i löpor efter revirmarkerande djur.
Bekräfta föryngring
För att ta reda på om det skett en föryngring i ett område som under föregående vintersäsong (inventeringsperiod) innehållit ett revirmarkerande vargpar, så är snöspårning den främsta metoden. Föryngringar kan även bekräftas på barmark genom hörobservationer.
Om snötillgången är dålig under vintern kan spillning från reviret insamlas för analys. Vid DNA-analyser av spillningar från ett område med ett revirmarkerande par kan man upptäcka valpar genom att man identifierar nya individer som är släkt med det revirmarkerande paret på ett sätt som bara avkommor kan vara.
Den här metoden fungerar dock bara första gången ett par får valpar, eftersom en analys av ett prov inte säger någonting om djurets ålder. I ett revir där det fötts valpar i flera år, kan spillningarna komma från såväl årets valpar som från valpar från föregående års kullar.
Identifiering av skadegörande individer – Spillning
Vid skador på tamdjur eller hundar samlas spillning in om man misstänker att det rör sig om varg. Spillning i direkt anslutning till ett dödat djur kan komma från individen som dödat det, men den kan också komma från andra vargar (ungdjur/valpar) som varit där senare och ätit.
Ibland samlas spillning in från ett större område runt en skadeplats, men sådana prov ger högre osäkerhet om vilka vargar som verkligen varit inblandande i angreppet. Vandringsvargar (unga vargar som letar efter en partner och ett lämpligt område för att bilda ett eget revir) kan finnas över hela Sverige, ibland även i andra vargars revir.
Om man vill veta från vilket revir de angripande vargarna kommer är det bättre att bara ta spillning från själva skadeplatsen. Denna information fås fram genom att jämföra de skadegörande vargarnas DNA-profiler med vargindividernas i databasen.
För att kunna härleda skadegörande individer krävs dock att databasen över revirmarkerande vargar uppdateras varje säsong.
Identifiering av skadegörande individer – Saliv
De senaste åren har man i olika delar av världen, bland annat i USA och Europa, gjort försök med att använda sig av DNA som finns i det saliv som ett rovdjur lämnar på ett bytesdjur som det dödat eller angripit.
Här i Sverige har vi nyligen börjat använda oss av saliv-DNA. Metoden är inte lika utvecklad och etablerad som analyser av spillning, hår, vävnad och blod. I saliv är koncentrationen av DNA mycket låg. Det krävs därför en större mängd prover per frågeställning för att analyserna ska kunna ge ett tydligt resultat.
En större mängd prover innebär även en högre kostnad per frågeställning, vilket ger en högre total kostnad för saliv-analyserna jämfört med de andra.
Idag kan vi med hjälp av saliv-DNA säga från vilken rovdjursart saliven kommer. Om det finns tillräckligt med DNA kan man teoretiskt även få ut en individuell profil på rovdjuret.
Metoden att individbestämma ett rovdjur (gäller bara vargar) från saliv-DNA är under utveckling. Även om ett salivprov innehåller DNA från en viss rovdjursart så betyder det inte per automatik att det är den arten som har angripit tamdjuret.
Resultatet måste sättas i sitt sammanhang och stämmas av mot besiktningen som har gjorts på plats. Räv-DNA på ett kadaver kan t ex innebära att en räv har varit där och ätit efter det att djuret dödats.
Genom att analysera rovdjurssaliv som samlats in från skadade eller dödade hundar kan vi idag bara få reda på från vilken art det kommer om det misstänkta rovdjuret är björn (med viss osäkerhet) eller lodjur. Det är tyvärr svårare att avgöra om det är varg som skadat eller dödat hunden eftersom hund och varg är samma art.
När DNA från hunden blandas med DNA från vargen blir det en mix av två individer från samma art, vilket komplicerar analysen. Eftersom mängden hund-DNA nästan alltid överstiger mängden varg-DNA är det svårt att hitta vargens profil.
Även om det visar sig vara möjligt att använda saliv-DNA effektivt, återstår frågan om kostnaden. Det kan bli ganska dyra analyser.
Se även:
DNA-analys på varg – process och teknik