Förvaltningsjakt – ekonomiska och juridiska aspekter

Ett nytt begrepp har tillförts den svenska rovdjurspolitiken – förvaltningsjakt. Rent resultatmässigt, på det biologiskt fysiska planet skiljer det sig inte från licensjakt men ekonomiskt och juridiskt är det helt olika världar.

Sent om sider verkar det ha gått upp för de förvaltande och styrande organen inom politiken att även vargpopulationer växer. Den enkla vargmatematiken är att 1 + 1 efter en liten stund blir 6 vargar totalt. När en population blivit tillräckligt stor tar tillväxten fart av den enkla anledningen att antalet möjligheter att hitta en partner ökar. Hur stor denna tillväxt är råder det delade meningar om. Allt från 40% per år till cirka 20% har kommunicerats från såväl forskare som ensamutredare. För de som kan sin biologi är det i alla fall uppenbart att vargarna har ett gynnsamt underlag för tillväxt i Sverige med våra rika viltstammar.

När Lars-Erik Liljelunds utredning presenterades framkom även varierande siffror på hur många vargar vi nu har i Sverige. Även innan vargsymposiet i Vålådalen nämndes siffror som var i paritet med de vargfakta presenterade i augusti 2011. Våra beräkningar pekade då mot en vargstam om allt från 350-400 individer. Dessa siffror gäller för vår del fortfarande som underlag tills dess att en ny inventering presenteras. Vi nöjer oss inte med att man före exempelvis Vålådalen pratar om 350 och sedan efter ”cirka 300” utan att förklara var dessa 50 individer tagit vägen.

 

Beräknad tillväxt

Vår beräkningsmodell bygger i grunden på inventeringsdata och historisk tillväxt och mortalitet. Utifrån de trender och siffror som man kan utläsa genom att titta bakåt i kurvan kan vi också projicera framtiden. Dessutom är det på sin plats att återigen påpeka att det inte är ett butikslager som räknas utan att det handlar om rörliga individer i stora områden. Historiskt har viltforskare alltid räknat för lågt när de försökt ge sig på att bestämma hur många djur det finns av en viss sort.

Men vi utgår i alla fall från att den historiska föryngringstillväxten håller i sig vilket i sin tur betyder att vi alldeles strax har minst 38 nya valpkullar som i oktober, enligt statistiken innebär 4 överlevande valpar per kull. Allt som allt kommer den svenska vargpopulationen ha ökat med 152 nya individer i oktober.

Det ger en miniminivå av 350 + 150 vargar vilket är 500 före beräknad mortalitet. Den historiska mortaliteten är 13,4% vilket betyder att mellansverige, när vi går in i vintern 2012 och över i 2013 är hem för cirka 433 vargar.

Man kan räkna på andra sätt också. En tillväxt om 20% som omnämns i Liljelunds utredning (s 129) över en längre period, exempelvis fram till 2024 ser ut på följande vis ( 350 * 1,2 ^ 12 = 3 120 ). Om de nivåer som Liljelunds förra utredning kommunicerade är vad som eftersträvas betyder det att det kommer att produceras ett överskott om 2 670 vargar de kommande 12 åren.

 

Populationskontroll

Beräkningarna ovan visar båda på behovet av att kontrollera vargstammens omfattning. Och i faktiska siffror bör den årliga avskjutningen från och med i vinter egentligen inte understiga tillväxten om 150 vargar. Huruvida det är politiskt möjligt att gå från 0 skjutna vargar till 150 är svårt att bedöma i nuläget. I tidningarna förekommer det nu siffror om att det faktiska avskjutningsbehovet är cirka 100 vargar.

För vidare beräkningar nöjer vi oss med 100 vargar som det reella behovet av populationskontroll.

 

Professionella jägare anlitade av staten

Skillnaden mellan förvaltningsjakt och licensjakt är, enkelt uttryckt att den ena görs med statens pengar och under statens fullständiga kontroll och den andra görs med jägarnas pengar efter statens direktiv. Förvaltningsjakten kommer troligtvis administreras och hanteras av exempelvis respektive länsstyrelse i de vargberikade länen med Naturvårdsverket som yttersta instans.

 

De ekonomiska aspekterna

Som vi redogjort för tidigare är vargjakt ingen lätt sak. Det vittnar såväl våra inhemska försök om som de utländska vi kunnat läsa om under året som gått. I snitt tar det cirka 2 000 mantimmar att fälla en varg och med statligt anställda eller avlönade professionella jägare kommer det betyda att det översätts i kostnader.

En yrkesjägare, alltså en person med exempelvis viltmästarutbildning kan under inga omständigheter kosta mindre än 35 000 kronor i månaden. Med tillägg för den obekväma arbetstid som garanterat tillkommer för att jaga varg hamnar vi säkert på långt över 40 000 kronor i månaden. Det betyder en årlig lönekostnad om cirka 630 000 kronor inklusive arbetsgivaravgifter.

En jägare förslår inte långt om det handlar om att skjuta 100 vargar fördelat på alla de vargberikade länen. Vi utgår ifrån att det krävs minst 10 jägare per län i de län där jakten skall bedrivas. Värmland, Dalarna, Gävleborg, Örebro och Västmanland är definitivt aktuella vilket i sin tur skulle betyda ett 50-tal anställda jägare. 50 jägare med en årlig lönekostnad om 630 000 kronor ger en total lönekostnad om 31 500 000 kronor.

Till detta krävs materiella resurser, bilar och kommunikationsutrustning, kläder och vapen. Länsvis bör det handla om minst 1 till 2 miljoner kronor per år.

Totalt skulle anställda jägare försiktigt räknat kosta skattebetalarna mellan 36 och 41 miljoner kronor per år så länge vi har en vargstam av nuvarande omfattning och en förvaltningsmodell som bygger på förvaltningsjakt. År 2024 betyder det att populationskontrollen kostat skattebetalarna 432 till 492 miljoner kronor.

 

Förvaltningsjakt på entreprenad

Om man istället lägger ut jakten på entreprenad kan man räkna på lite annorlunda vis. Lönekostnaderna och materialkostnaderna flyttas från den kommunala budgeten till den privata företagaren och översätts i ett timpris eller ett längre kontrakt.

Att anlita en professionell jägare på entreprenad kan under inga omständigheter kosta mindre än 500 kronor + moms i timmen. Översatt i mantimmar per varg betyder det att varje varg beräknas kosta 500 kronor * 2 000 timmar = 1 miljon. Om då cirka 100 vargar skall skjutas av årligen blir den årliga kostnaden 100 miljoner för oss skattebetalare. År 2024 betyder det att populationskontrollen kostat skattebetalarna 1,2 miljarder kronor i nominella kostnader.

 

De juridiska aspekterna

Med förvaltningsjakt uppträder en del juridiska komplikationer då jakträtten följer med äganderätten. Antingen är det markägaren själv som innehar jakträtten eller så är den utarrenderad och då är det arrendatorn som har jakträtten. Ett vargrevir sträcker sig över stora arealer varför man behöver fråga eller sluta kontrakt med många enskilda individer och bolag.

När vargjakt bedrivs på marken är det svårt att se att någon annan jakt kan eller bör bedrivas varför man helt enkelt måste avlysa jakten på antingen hela reviret eller inom ett begränsat område. Återigen kommer man behöva informera ett stort antal personer om att jakt på varg bedrivs för att inte risker att konflikter uppstår ute i markerna.

Här kan det faktiskt även bli tal om ekonomiska frågor. Om jakten bedriv av professionella jägare som i sin tur tjänar pengar på sin jakt är det frågan om jakträttsinnehavaren känner sig bekväm med att det görs på mark han eller hon betalat arrende för eller rent ut sagt äger.

Rent krasst kan man väl säga att det finns all anledning för jakträttsinnehavare att ifrågasätta de ekonomiska aspekterna av själva jakten. Vetskapen om att professionella jägare bedriver jakt på din mark och samtidigt tjänar 500 kronor i timmen känns som underlag för en konflikt om inte den som äger jakträtten också ersätts.

 

Slutligen

I artikeln belyses två aspekter av förvaltningsjakten. De ekonomiska och de juridiska är på inget vis enkla att lösa och kommer som fenomen att belasta de förvaltande organen från och med nu och tills det att vi eventuellt får en annan lösning.

Om Sverige inte hade blivit anmält till EU av Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska Rovdjursföreningen och Världsnaturfonden Sverige hade jakten kunnat bedrivas som en licensjakt med jägarkårens frivilliga insats som grund. Mot bakgrund av de kostnader vi räknat fram om allt mellan 430 miljoner och 1,2 miljarder fram till 2024 framstår den frivilliga insatsen som ett bättre alternativ.

I Sven-Erik Liljelunds framförande vid presskonferensen sade han ungefär så här om rovdjuren – ”Om vi nu skall ha rovdjur så måste det få kosta!”.

Vargfakta har konstaterat att det kommer det också att göra.

 

Comments are closed.

Stöd vårt arbete

Tycker du att vargfakta.se gör ett bra jobb? Stöd vårt arbete genom valfritt bidrag till BG 5723-2571 meddelande VARGFAKTA

Kort om vargfakta

Vargfakta publicerar analyser, nyheter och forskning om och kring rovdjur och dess interaktion med människan. Vi ser människan som en resurs för naturen och inte som en belastning.

Kontakt

Via mail på info@vargfakta.se

WP Facebook Like Send & Open Graph Meta powered by TutsKid.com.