Fakta om vargen

Varg, euroasiatisk varg (Canis lupus lupus)

Vargen är utan tvekan världens kraftfullaste hunddjur. Den lever i familjegrupper i större revir. Namnet ”Varg” betyder på gammal svenska ”dräpare” eller ”tjuv” och är ett så kallat noanamn. Det är namn som användes under vidskepliga tider då originalnamnet ”ulv” ansågs bringa olycka att uttala. Andra noanamn på vargen är gråben, tasse eller den gråe. Även ordet ”Tassemarker” är ett noanamn för ”revir”. Nästan alla nordeuropeiska länder har haft samma ord för detta stora hunddjur; wolf, wulf m fl.

Under vissa tider var vargen upphov till populära förnamn ; Ulf för män, och Ylva för kvinnor. Idag förekommer det att barn helt enkelt döps till Varg – kanske vet inte föräldrarna betydelsen av det gamla öknamnet?

 

Två euroasiatiska vargar

Vargens ursprung

De första arter av djur som kan sägas vara hundlika uppstod under den amerikanska geologiska perioden Blancan för 4 750 000-1 808 000 år sedan. Här återfinns Canis Priscolatrans, ett litet hunddjur som påminde om våra dagars rödräv. Hunddjuren koloniserade Eurasien genom att korsa den då återstående landbryggan Beringia. Utifrån dessa hunddjur utvecklades två nya arter: Canis Etruscus och senare Canis Mosbachensis. Dessa primitiva hunddjur spred sig över Europa från den tidiga pleistocena istiden till för ungefär 500000 år sedan.

Canis mosbachensis utvecklades nu till Canis Lupus, vår ”moderna vargs” anfader. Den spred sig över världen och bildade nya underarter, t ex vår Euroasiatiska varg Canis Lupus Lupus. Anfadern Canis Lupus är kanske 150 000 år gammal, dvs jämngammal med människan – 195 000 år gammalt fossil av människa (Homo Sapiens) har återfunnits i norra Afrika. Det kan inte uteslutas att människan och vår varg Canis Lupus Lupus fann sig till rätta i Europa ungefär samtidigt för 100 000 år sedan.

Vargens och människans samtidiga etablering i EuropaDen biologiska ordningen vid nyetablering är att mikroorganismer och växter kommer först, därefter växtätare och sist rovdjur (dit den tidens människa hörde). Varg och människa kom samtidigt till Europa och vandrade mot Norden efter istiden (Weichsel) för mer än 12 000 år sedan. Vargen var alltså inte här före människan.

Vargens underarter delas upp i följande huvudgrupper:

”Nordliga vargar” stora arter med stor hjärna och kraftiga käkar och huggtänder. Dessa nordliga vargar förekommer i Nordamerika, norra Europa och norra Asien. Deras intelligens, storlek och tanduppsättning gör dem till betydligt farligare rovdjur än sina sydeuropeiska och arabiska släktingar.

”Sydliga vargar” förekommer på Arabiska halvön (även södra Europa) och södra Asien. De kännetecknas av kort päls, liten hjärna och svaga rovdjurständer. De kan enligt många forskare utgöra en reliktpopulation, dvs vara väldigt lika de små ursprungsvargarna.

 

Vargens storlek, vikt och utseende

De allra flesta vargar är betydligt större och framför allt mer högbenta än hundar. Ansiktspartiet kännetecknas av ljusare kind- och hakpartier. Dessa ljusa partier når aldrig över ögonen. Medelvikten för vuxna hanar av den euroasiatiska vargen (som nu lever i Sverige) är 35–50 kg och för tikar 30–40 kg. Honor är 3-12 procent mindre i storlek än hannar och har följaktligen 20-25 procent lägre kroppsvikt.

I rapporter från Ryska staten förekommer dock exemplar på upp till 86 kilo. Vikter runt 70 kilo är vanliga. I Sverige har bara en så stor varg påträffats. Den sköts av en jägare i Luoktjemtjuolta den 15 januari 1937 och gick i bygden under namnet Gamlefar.

Förutom storleken är också svansföringen ett sätt att skilja vargar från hundar. Vargar håller oftast svansen vågrätt eller lite ner medan hundar går med upprätt eller inrullad svans. När vargen lyfter på svansen står den rakt upp, ej ihoprullad.

Diagrammet visar storleken på den varg som uppehåller sig i Sverige och dess sydeuropeiska kusiner.

 

Vargraser

Sedan Canis Lupus tid har många underarter utvecklats på samtliga kontinenter. På denna amerikanska nätplats finns bilder på de flesta av de nu levande vargarterna.

Tre mindre vargraserTre av världens mindre vargarter. Från vänster: Etiopisk varg, Coyote och Arabisk varg.

 

Vargens utbredning

Vargar finns i de flesta länder på norra halvklotet. Ju högre upp man kommer desto större är vargraserna, relativt sett. Den euroasiatiska vargen, ”den Svenska”, är en av de största och vanligaste, och av samma ras som den finska och ryska. Erfarenheter gällande vargarnas beteendemönster kan därför mycket väl tas från dessa länder.

Vargen riskerar, i motsats till vad många tror, inte utrotning. Det finns idag minst 100 000 frilevande individer i Europa och Asien, men vissa forskare menar att stammen närmar sig 200 000 individer. Däremot händer det att lokala populationer tynar bort. Ett lokalt hot kan till exempel vara genetisk utarmning på grund av så kallad fragmentarisering. Det innebär att det har uppstått isolerade ”öar” av vargar som genom sin geografiska begränsning drabbats av inavel.

Vargens reproduktionstakt är starkt kopplad till dess genetiska mångfald och inavlade vargar blir ofta sterila. Det är naturligtvis dåligt för en isolerad population, men man måste samtidigt komma ihåg att då vargen inte är utrotningshotad måste den ha ett specifikt lokalt värde för att inte klassas som skadedjur. Och för att åsätta det krävs politiska beslut för att bestämma om en vargpopulation ska avvecklas helt eller vitaliseras genom inplantering av exemplar från andra populationer.

I det lokala fallet måste en rad olika aspekter vägas in före ett beslut. I Sverige levde vi till den 17 augusti 2011 med ett politiskt beslut om max 210 vargar och 20 föryngringar. Det beslutet är nu upprivet och yttrande från EU inväntas om hur vargpolitiken ska föras. För närvarande ser licensjakten på varg ut att kunna återupptas i januari 2014.

Observera att ”lokalt” kan innebära en hel nation när status för världens vargstammar beaktas av till exempel CITES (Convention of International Trade in Endangered Species) eller EU.

Utbredning euroasiatisk vargKartan visar den euroasiatiska (”svenska”) vargens utbredningsområde över Norden, Baltikum, Östeuropa, Ryssland och mellersta Asien. Geografisk spridning och antal, upp till 200 000 individer, gör den (canis lupus lupus) till världens vanligaste vargras.

 

Vargens fortplantning och revir

Vargar kan anpassa sig till mycket varierande omständigheter. Storleken på vargrevir i Skandinavien varierar mellan 800 och 1000 kvadratkilometer – alltså 800 miljoner till 1 miljard kvadratmeter (800 000 000- 1000 000 000 kvadratmeter). Däri lever en familjegrupp bestående av Alfaparet, ”originalföräldrarna”, och dess avkomma.

Det är endast alfahonan som löper och får ungar. Brunsten sker under vintertid med parning i februari–mars och tiken är sedan dräktig i ungefär 65 dygn. Lyan grävs i regel av tiken i en sandig kulle eller ett stenröse, gärna nära vattendrag. Det sker redan tre till fem veckor innan ungarna föds.

En normal valpkull (föryngring) är 4-8 ungar. Ungarna är blinda och döva vid födseln och väger då ca fyra hekto. Ögonen öppnas efter 11-15 dygn. Efter 20-25 dygn har de flesta mjölktänderna kommit och valparna har börjat leka utanför lyan. Vid 5 veckors ålder börjar de äta kött och vid 10-11 veckors ålder har de slutat dia. Mjölktänderna byts under 5:e och 6:e levnadsmånaderna.

När ungvargarna blivit könsmogna lämnar de flocken och letar nya revir. Utvandring av unga vargar från uppväxtreviret sker som tidigast under den första levnadsvintern. De flesta vandrar dock ut under sitt andra levnadsår då de är helt könsmogna, men några, främst honor, kan stanna kvar i föräldraflocken ytterligare någon tid. Äldre ungdjur som stannat i föräldrareviret hjälper föräldrarna vid uppfostran av de yngre. En varg lever normalt 10-12 år men enstaka individer på upp till 16 år har återfunnits.

I sverige är föryngringen oftast 4-8 valpar per kull.Vargens parning sker på vårvintern och varje kull innehåller oftast 4-8 valpar, som på bilderna överst till höger och nederst till vänster. I Sverige räknar vi statistiskt med fyra överlevande valpar efter avdrag för sjukdom, olyckor och jakt.

 

Spår efter varg

Varg i Skandinavien uppvisar ett tydligt aktivitetsmönster under dygnet med högst aktivitet under kvällar och morgnar och lägst aktivitet under dagarna. Även tidpunkten för dödande och konsumtion av bytesdjur uppvisar ett tydligt mönster över dygnet där dessa aktiviteter framför allt är förlagda till kvällar, nätter och tidiga morgnar. Vargar rör sig i genomsnitt ca 20–25 km per dygn, men detta kan variera mellan olika dygn från några få kilometer upp till över 50 km.

Vargar kan vandra mycket långt, till exempel innan de förblir stationära och etablerar egna revir. I Skandinavien har vandringar på upp till 1100 km dokumenterats.

Vargen har, som hunden, fyra tår som avtecknar sig i spåren. Spårstämpeln är i allmänhet 9-11 centimeter lång. Framfoten är ofta tydligt större än bakfoten, men hos vissa individer kan denna skillnad vara liten. En detalj som skiljer fram- och bakfotspår är mellanfotsdynans bakkant, som buktar framåt i ett framfotsspår medan den buktar bakåt i ett bakfotsspår. Storlek och utseende varierar dock enormt beroende på bl a underlag och snöförhållanden.

Spåren förväxlas ofta med lodjur och hundar. Ofta krävs det att man följer samma spår en mycket lång sträcka för att man ska bli säker på att det inte är en hund. I trav (normal förflyttning) är steglängden 120-160 cm, men på underlag med bra motstånd kan steglängden bli ytterligare ett par decimeter.

En enkel grundregel (som dock har många undantag) är att vargspåren ofta går rakt fram (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. De betydligt mindre rävspåren uppvisar samma drag som vargens. Det är alltså ett vilt djurs normala beteende vid vandring.

Att memorera steglängder och gångarter är ett bra hjälpmedel för att kunna skilja varg-, lo- och hundspår åt. Se också separat artikel om spår och spårtecken.

Vargens spårstämpel.Vargens spårstämpel, 9-11 centimeter lång. Framtassen är normalt större än baktassen. Spårstämpeln är mycket lik en stor hunds, och det är viktigt att bedöma hela spårlöpan. Vargen rör sig som de flesta vilda rovdjur mer målvedvetet än en hund, ibland helt spikrakt.

 

Spillning

Vargspillningar är stora, 2,5–4 cm i diameter, men kan i vissa fall förväxlas med björn- och hundspillning (mycket stora hundar). Spillningen läggs ofta på vägar och stigar. Färgen och texturen varierar beroende på vad vargen har ätit. Om den konsumerat stora mängder kött blir spillningen lös och mörk, nästan svart i färgen och luktar mycket fränt. Om köttet är blandat med benbitar och hår blir spillningen fastare med synliga benbitar.

Vargar revirmarkerar genom att krafsa och urinera med lyft ben. Par markerar ofta på samma plats. I ett vargrevir är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hanarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna från löpande vargtikar.

Spillning från varg.Typiska spillningsprover från varg. Storlek som från en stor hund men svart i färgen av köttkonsumtion och med gott om hår iblandat.

 

Vargens föda

Vargen äter allt från älg ned till mindre däggdjur, skogsfågel och möss men även ett och annat bär. En varg kan dock inte som björnen överleva på vegetabilier – huvudfödan är kött. I Skandinavien utgör älgkött mer än 95 % av födan. Rådjur är det näst viktigaste bytesdjuret men konkurrensen är hård från lodjur och räv. Andra arter av klövdjur såsom kron- och dovhjort, ren och vildsvin kan teoretiskt utgöra lokal födobas, men hittills har vargens utbredning inte sammanfallit med många av dessa arter i Skandinavien.

 

Vargens jakttyper i snö, från Michail Pavlov.

En vargflock har flera olika strategier för att nedlägga bytesdjur i snölandskapet.

 

Studier i Norge och vid svenska Grimsö (SLU) visar att ett vargpar kan döda 10-20 älgar i månaden, dvs långt mer än de kan äta. Det är alltså jaktinstinkten och inte aptiten som styr vargens jakt. Av ett fällt byte kan en varg vid ett och samma tillfälle äta upp till 11 kg kött. På en älg, som ofta väger 150-500 kg utgör det alltså en bråkdel. Merparten av kadavret blir liggande men utnyttjas av andra asätare och ibland av återvändande vargar.

Genom undersökningar utförda av det Skandinaviska vargprojektet Skandulv vet man att vargarnas sommardiet, om man räknar biomassa eller mängd föda, till 94 procent består av älg; 51 procent kalvkött och 43 procent övrigt kött (från vuxna).

Det innebär att långt fler kalvar än vuxna djur blir vargmat, eftersom kalvarna väger mycket mindre än de vuxna djuren. Fem till sex kalvar dödas för varje älgtjur eller älgko som faller offer för vargarna. I procent räknat utgör alltså älgkalv 80-83% av vargens totala födointag.

 

Slagen älgko från Stadrareviret.Vargslagen älgko från Stadrareviret i Bergslagen. För den ovane kan det se otäckt ut men ska absolut inte fördömas. Det handlar om vilda djur som förser sig med föda.

 

En vuxen varg har kapacitet nog att ensam döda en vuxen älg. Kraften i käkarna är också stor nog för att krossa de kraftigaste rörbenen, något den har gemensamt endast med björnen. Stora byten dödas helst med kraftiga bett i strupregionen så att halspulsådern slits av, men det är inget precisionsarbete och ofta observeras överlevande älgar kraftigt sargade i mule och läppar.

När en flock med vargar jagar ett större bytesdjur börjar vargarna äta i princip i samma ögonblick som bytesdjuret fallit till marken. Samtidigt som den mest erfarna jägaren i flocken håller fast bytet, vanligtvis i halsen börjar de övriga vargarna själva ätandet vid djurets mjukdelar. Det är vanligt att bytesdjuret lever en ansenlig tid efter det att det väl fallit till marken och att dödsorsaken inte är direkt kvävning utan även blodförlusten i samband med att köttstycken slits från kroppen.

Vargdödade älgar har också observerats med bett i baklåren som orsakats medan de levde. Det talar för att vargen hugger högt, och i låren för att hindra älgens framfart. Vargar kan förfölja sina utvalda byten mycket tålmodigt, långa sträckor. Ett liknande beteende har iakttagits vid attacker på hästar och nötkreatur.

Den ryska vargforskaren Michail Pavlov berättar i sin bok ”Varg” (1982):

”Vi fann en årsgammal älg död 500 meter från vägen med båda lårmusklerna lösrivna nästan intill benpiporna; betten började nedanför svanspartiet och gick till haslederna. Nedanför var älgens ben tjocka som elefantben av en frusen blandning av blod och var. Spår visade att två kilometer från vägen hade två vargar nått en älgflock men bara klarat att bita ettåringen. Efter det första framgångsrika bettet hade de bara anfallit denna. De vuxna älgarna hade inte försökt skydda den, bara fortsatt. Ettåringen släpade sig efter, dömd att gå under. Vargarna rev under tiden loss stora muskelstycken från benen. Detta fortgick under nästan en kilometer.”

 

En flock vargar delar på ett byte.

 

Vargangrepp

Angrepp från varg i människors närhet är vanliga i områden med täta vargpopulationer och där vilda bytesdjur inte räcker till för att stilla vargarnas hunger och jaktinstinkt (som är långt större än hungern). Det visar studier i USA, Kanada, Frankrike, Tyskland, Schweiz, Finland, Indien och Ryssland, och det finns ingen möjlighet att bortse från detta faktum. Med ökande vargpopulationer har angrepp på tamdjur, men även människor, ökat lavinartat överallt där vargen återintroducerats. Se artiklar om detta under Vargangrepp.

 

Under åren 1809-1812 härjade människoätande vargar i bergstrakten Cévenne i centrala Frankrike. En lokal kyrkoherde, Thomas, beskrev skräcken såhär i ett brev daterat 29 januari 1880: ”Ingen prövning har oss orsakat lika stor fasa i hela landet. På nätterna vågade ingen gå ut ur sitt hus, ingen kvinna vågade gå ensam ute i terrängen; beväpnade män följde barnen till skolorna och de som ville gå ut och plocka kastanjer eller göra något arbete gick aldrig utan en yxa, högaffel, ett spjut eller gevär.” Bilden är en lokal litografi från 1839.

 

Stöd vårt arbete

Tycker du att vargfakta.se gör ett bra jobb? Stöd vårt arbete genom valfritt bidrag till BG 5723-2571 meddelande VARGFAKTA

Kort om vargfakta

Vargfakta publicerar analyser, nyheter och forskning om och kring rovdjur och dess interaktion med människan. Vi ser människan som en resurs för naturen och inte som en belastning.

Kontakt

Via mail på info@vargfakta.se