Vargen, vägen och nyttan
Det finns fler likheter mellan vargar och motorvägar än man kan tro – alldeles i närheten är uppslutningen sämre än på lite avstånd. Det finns även skillnader bortsett från de mest uppenbara – den ena ger nettointäkter medan den andra mest ger nettokostnader.
Återinförandet av varg i Sverige har skett på initiativ av staten. Dessvärre äger inte staten tillräckligt med sammanhängande mark söder om renbetesgränsen för att själv kunna hålla ens ett (1) helt vargrevir. Resultatet blir följaktligen att privat mark tas i anspråk vilket leder till direkta ekonomiska förluster men även förluster av upplevda värden kring markens tillgänglighet.
Markintrånget sker utan ersättning från Staten – initiativtagaren och den egentliga djurhållaren.
Normal ersättning vid intrångsbeslut
Det normala förfarandet vid så kallade intrångsbeslut är att den som drabbas ersätts med minst det förlorade beloppet som intrånget innebär. Exempelvis brukar ersättning utgå med 125% av rådande marknadsvärde vid expropriation – vägbygge, kraftverksdamm, bildande av naturreservat eller annan byggnation som påtvingas markägaren.
Ingreppet en ny väg innebär för berörda markägare ersätts av staten som är initiativtagare och ägare till vägen.
Intrång utan ersättning
Statens rovdjursförvaltning är på samma sätt ett intrång och leder ofelbart till minskande viltstammar som drabbar den enskilde markägaren – oavsett om viltet är för eget bruk eller en möjlighet för en jaktarrendator. Sociala värden och minskad tillgänglighet är andra förluster. De är svåra att värdera men på intet vis oviktiga i en samlad bedömning.
Man skulle önska att likheten mellan bygget av en motorväg och återinförandet av varg vore fullständig, men tyvärr har det i frågan om varg aldrig gjorts en konsekvensanalys – lite väl experimentellt kan man tycka. Den svenska rovdjursförvaltningen har således inget historiskt dokument att luta sig mot utan verkar utvecklas så smått vartefter saker och ting händer.
När en väg skall byggas och natur tas i anspråk finns däremot inte en våtmark, lav eller åker som undgår att undersökas noggrant och omsorgsfullt. Som exempel på remissinstanser kan nämnas Riksantikvarieämbetet som har till uppgift att säkra den kulturhistoria som göms i stora delar av Sverige.
Man sparar inte heller på krutet för att undersöka vad människorna i närheten har att säga om vägbygget via attitydundersökningar. Människor brukar vara en lika naturlig som självklar remissinstans när det kommer till Statens intrång.
Resultatet av konsekvensanalysen och attitydundersökningen ligger sedan till grund för hur vägbygget skall genomföras och hur intrång skall regleras. Allt för att acceptansen för intrånget skall bli så stor som möjligt.
Besökare vid utgrävning i Ytterby 2009.
Nyttan i jämförelse
Utifrån det perspektivet är det rimligt att fråga sig om respektive intrång står i relation till nyttan för den drabbade. Utan att beakta de ekonomiska skillnaderna, att vid ett vägbygge utgår ersättning och vid vargetablering noll och inget, kan man ganska enkelt fastställa nyttan av en väg.
Vägen må upplevas som ett sår i naturen men som samhället är uppbyggt idag, med tätorter långt från själva produktionen av maten, är de en ofrånkomlig konsekvens. De som har sin utkomst av markerna i anslutning till vägen kan relativt enkelt väga intrånget mot nyttan. Summan är i de flesta fallen positiv för såväl det lokala näringslivet som för de boende.
Det blir väsentligt mycket svårare att peka på nyttan när det kommer till varg. ”Nyttan för den biologiska mångfalden” är ett relativt knepigt begrepp. Naturligtvis ökar antalet däggdjur med ett om man tillför en ny art, i detta fallet Euroasiatisk varg. Om man tidigare hade fem däggdjur i markerna och tillför ett sjätte har man bevisligen ökat den biologiska mångfalden med 20%. Men om dessa 20% sedan äter upp en av de andra arterna är man tillbaka på ruta ett.
De studier som ofta förs fram som bevis för vargens nytta för den biologiska mångfalden är inte utförda i Sverige utan har sitt avstamp i Yellowstone och andra miljöer helt olika vår egen. Betande klövdjur som vandrar i stora hjordar är inte den svenska faunan. Hjordarnas lokala betestryck står helt enkelt inte att finna bland våra frilevande klövdjur varför de effekter som uppstått i Yellowstone inte kommer att upplevas i Sverige.
Om det finns en studie utförd på ”svensk mark under hävd” med mätbara positiva resultat som överstiger det samlade besväret vargen förorsakar i bebyggda områden, är Vargfakta mer än villiga att ta till oss den. Observera att det står mätbara och inte förväntade. Vi har trots allt haft frilevande varg ganska länge varför effekterna vid det här laget torde vara mer än bara förväntade.
Utan dessa siffror återstår den eventuella nytta som vargen skulle ha i det svenska ekologiska systemet, men den är starkt överdriven enligt nya forskarrön. Slutligen bör den som åberopar vargens matrester som en nytta för övriga predatorer och insektsätare läsa artikeln Vargens matrester – en stor fördel för övriga predatorer. Den ger om inte annat lite perspektiv.
Vargflock i Yellowstone som jagar en bison. I motsats till vad många tror kan motiverade vargar slå mycket stora byten. En fullvuxen bisonoxe kan väga närmare ett ton och är det största landlevande djuret i USA.
Rovdjursturism – klen ekonomisk tröst
Rovdjursturism har ibland nämnts som en positiv spin-off av varghållning så det kan vara på sin plats att nämna lite siffror. Turister med rovdjursintresse omsätter i Finland, enligt Svenska Ekoturismföreningens hemsida, 60 miljoner kronor årligen (2010), medräknat alla som kan tänkas ha tjänat något såväl direkt som indirekt.
Om vi blir lika bra som Finland på att kapitalisera på våra rovdjur måste ovillkorligen 60 miljoner kronor ställas mot de lokala näringar som drabbas negativt eller helt upphör på grund av varg. Till exempel djuruppfödare, fäbodbrukare och jägare. Som vi redogjort för i tidigare artiklar kostar bara underhållet av rovdjursstängsel i fyra analyserade län drygt 19 miljoner kronor årligen. Jakthundar och inblandade näringar kring dessa omsätter 912 miljoner årligen i de vargberikade länen. Den siffran lär radikalt sjunka som utvecklingen ser ut nu.
Rovdjursturism ter sig alltså som en klen ekonomisk tröst.
Slutligen
Nyttan med frilevande varg framstår alltjämt som marginell. I närheten av vargen är summan av besvären alltid större än nyttan. Vägen är lättare att motivera än vargen.
Vargen vet man dessutom inte riktigt var den är. Det vet man alldeles säkert med vägen.