Privata initiativ vittnar om brist på information
Sveriges vargstam skall förvaltas aktivt av Naturvårdsverket ur ett nationellt perspektiv och av Länsstyrelsen ur ett regionalt. Men, vargen är som vi tidigare konstaterat ett ”lokalt” fenomen och på det planet verkar det finnas större behov av information än vad det finns resurser.
För den som lever med vargen in på knuten är det av mindre betydelse hur väl dess genetik stämmer överens med vad som önskas. Än mindre intressant är det att veta hur ”extremt ovanligt” det är att den visar sig för människor när den väl siktas på gårdsplanen där barnen eller hunden lekte några timmar tidigare. Den breda informationen om Euroasiatisk varg är vid sådana tillfällen helt ointressant för den som plötsligt fått en ny granne.
När väl de första kontakterna med varg har skett inom ett område, oftast med dödlig utgång för ett husdjur, är behovet av information mer eller mindre omättligt. Och vad människor helst vill veta är ganska enkelt – var är den nu? Vi ser det här på vargfakta också, att människor vill veta var vargen finns. Här finns tyvärr inget ”myndigt” alternativt att tillgå.
Grannsamverkan
Istället griper privata människor in och tillgodoser ett lokalt behov av snabb och precis information om den nya grannen. Rapporter om var vargens setts duggar tätt och fyller förhoppningsvis en funktion för de som vill värna sina husdjur. Vi utgår ifrån att även telefoner går varma när det är som mest aktivitet och att inga resurser sparas i den lokala informationsarsenalen.
Vargfakta kan se en del information vi verkligen tycker de ”närboende” borde ha haft från dag ett. Om de fått den kanske de inte behövt mista varken tam- eller husdjur utan istället gått tämligen smärtfritt ur situationen. Istället är nu relationen och förtroendet mellan förvaltaren, myndigheten och ortsbon skadat och kan ta lång tid att reparera.
Lämpligt att ”veta”
Först och främst bör man veta om hur stort ett vargrevir är. Bor man 3 mil bort från där vargen siktats kanske man inte tror att man är inbegripen i ett revir men det är precis vad man kan vara då ett revir om 1 000 kvadratkilometer motsvarar en kvadrat med sidan 31 kilometer eller dryga 3 mil.
Det andra man bör veta är hur stor en varg egentligen är. Det är inte som en mellanstor hund utan en ganska rejäl bit med en snittvikt om 45 kilo och en mankhöjd om dryga 80 cm.
Det tredje man bör veta är att varg inte gör någon skillnad på vilt som lever i skogen och ”vilt” innanför stängsel eller ”vilt” som normalt hålls inomhus i korg eller soffa. Att berätta för människor att hädanefter är det full uppsyn över alla djur som gäller vore på sin plats i samma ögonblick en varg siktats i området. Detta oavsett om ett revir är konstaterat eller inte.
Och en sista sak som kan vara bra för lokala jägare – och det är ganska många då ett revir är allt mellan 70 000 och 100 000 hektar stort – att känna till är hur stor predationen av älg och rådjur kan förväntas bli. Detta för att kunna reglera den egna avskjutningen i hopp om att bevara lite klövvilt i skog och mark.
Dessa grundläggande fakta om varg och vad som kan väntas ske när man skall bo invid eller i ett vargrevir borde tillhandahållas av myndigheter och förvaltare och inte genom privata satsningar med knappa resurser. För de som gör en ny bekantskap i närområdet är som sagt föga intresserade av och har liten praktisk nytta av att veta att den Euroasiatiska vargen i Sverige är inavlad eller att den egentligen är extremt skygg.
Länk till www.gerdsbovargen.nu ett lokalt och privat informationsprojekt