Finsk bok bär vittnesbörd om vargkrisen 1880-1881

Många berördes av artikeln om vargdödade barn i 1800-talets Finland och det har inkommit högvis med frågor om vi inte kan hitta ändå mer beskrivande material kring dessa händelser. Intresset för vår nordiska historia i med- och motgång tycks vara mycket stort.

Till glädje för frågeställarna presenterar vi därför ett utdrag ur Uno Godenhjelms bok ”Minnen från vargåren i Åbo län 1880-82” som skrevs och gavs ut i Helsingfors år 1891. Avsnittet handlar om det ödesdigra år i Åbo län då 21 barn dödades och ett skadades av varg. Det utlöste en nationell ”Vargkris” vars lösning sanktionerades av den dåtida statsförvaltningen. Godenhjelms sakliga skildring kommer med jämna mellanrum upp till diskussion, till exempel i den svenska riksdagsdebatten, vilket visar på innehållets värde.

Uno Godenhjelm var mycket intresserad av sin samtidshistoria och deltog aktivt i utvecklingen av Finland. Bland annat som postmästare i Mariehamn, Åland, där han införde brevduvor för att upprätthålla förbindelsen mellan Mariehamn och Bogskär. Godenhjelm startade även Ålands första tidning, den handskrivna Mariehamnsposten. Mest känd bland Nordens posthistoriker är Uno Godenhjelm troligen för sitt ”moderna” postortslexikon som utgavs 1897 och som han själv beskriver så här i ett förord:

”För att fylla ett länge kändt behof af en handledning vid dirigering af postförsändelser, vilkas adress endast en gårds eller en bys namn vore utsatt, har undertecknad på uppmaning af Poststyrelsen ombesörjt utgifvandet af detta postortslexikon, hvartill nödiga ortsuppgifter införskaffats från samtliga län genom Guvernörernas i landet försorg.”

 

Målning av Fritz von Dardel 1849Målning av svenske konstnären Fritz von Dardel (1817-1901).

 

Godenhjelms minnen från vargåren

På Uno Godenhjelms tid fanns ju ingen vargdebatt av dagens karaktär så det mesta i ”Minnen från vargåren…” är strikt refererande utan insmugna värderingar. Så här berättar han:

”I Wellna by af Nykyrko socken – Åbo län – inträffade den 15 januari 1880 kl 1 på dagen den upprörande händelsen att då skräddaren V. Hörnbergs 8-årige gosse gick öfver gården, grep en varg barnet i sitt gap och bortsprang dermed i skogen, der odjuret, sannolikt med andra sina kamrater, sönderref och delvis uppslukade dess kropp.

Modren och grannarna hittade på 1/2 verst (=1/2 kilometer, reds anm.) afstånd först barnets högra fot, afbiten – derefter ytterligare på 1 verst afstånd venstra handen och högra handens fingrar jemte en del af flata handen. Venstra öfverarmen och venstra skuldran voro uppätna. Ytterligare ett stycke framåt påfanns hufvudet, bröst och rygg, allt det öfriga var uppätet.

Då man i tidningarna läste denna, för tillfället en hvar uppskakande notis, kunde ingen ana att denna fasansfulla tilldragelse skulle efterföljas af många dylika, som tidningarna skulle ha att omnämna förrän de sista af de barnätande vargar, som uppträdde här, hade bitit i drifvan, och allra minst trodde det stackars folket i näjden, att deras skogstrakter skulle förvandlas till en för dem den sorgligaste kyrkogård förrän detta var gjort.

Se här förteckningen öfver illdåden enligt rapporterna till guvernören i länet.”     (Listan är lite för lång för att rymmas i artikeln. Du hittar den här.)

 

Finsk militär ledde ryska yrkesjägare

Efter att rapporterna strömmat in till guvernören blev det fart på statsförvaltningen. Uppdraget att eliminera Åbovargarna gick till major Thuring från Uleåborg som omedelbart kontrakterade nio lukascher, ett slags yrkesjägare specialiserade på varg och med bas i Pskov i Ryssland. Från finska armén lånades femton gardessoldater. De 24 jägarna delades upp i tre grupper, var och en med uppgift att spåra upp och döda barnadräparna som preliminärt bestod av en äldre tik och (troligen) hennes avkomma, en stor hane. Uno Godenhjelm om händelserna:

”Den 10 december 1881 ryckte major Thuring ut i fält med 9 lukascher och 15 gardister. Planen var att manskapet i tre afdelningar, bestående af 3 lukascher och 5 soldater, skulle placeras i olika trakter och operera självständigt.

Den 2 januari 1882 lyckades lukaschen Ivan Paklja, södra afdelningen, i Nousis Kytois by ringa ett vargpar, hvilket att dömma af de ovanligt stora spåren, antogs vara de för barn farliga vargarna. Vid afdrivningen sköt Paklja honan, ett ovanligt gammalt djur, med utslitna tänder och raggig smutsgul päls. Hanen, en stor best, blef påskjuten af f.d. stabskapten Taresevitsch och undkom då, men bet i drifvan 12 dagar därefter genom förtärandet af gift, utsatt i Wirmo.”

 

Lukaschen Jakim Isotoff med sina jägare i Tammerfors 1884Lukascherna, den ryska vargjägareliten, blev kvar i Finland en tid på major Thurings uppdrag. Här ses lukaschen Jakim Isotoff (trea från vänster) i Tammerfors 1884 omgiven av lokala jägare. Isotoff hade precis mottagit medalj med påskriften ”För det nyttiga” för sina jaktinsatser. Vapnen var tradionella hagelgevär laddade med grova varghagel, en ammunitionstyp som idag är helt förbjuden i Sverige.

 

Det blev den lokale smeden i Mynämäki som den 14 januari 1882 tog den bortsprungne varghanen med giftbete och för säkerhets skull avslutade med ett skott i vargens huvud. Därmed var det slut med de människoätande vargarna i Finland. Det var tydligt att Åbovargarna hade specialiserat sig på barn som var lättfunna och försvarslösa byten i området. Åbovargarnas tillvägagångssätt och tätheten i angreppen visar att de inte alltid drevs av hunger. Jakten fick oftare karaktären av förströelse, en vana som de förmodligen skulle ha spritt till andra vargindivider om de fått fortsätta. De äldre lär alltid de yngre i sökandet efter föda.

 

Överste-ljt Thuring och karta 1880-1881.

Nationalhjälten Thuring (trea fr v), som här befordrats till överstelöjtnant, tillsammans med lukascher några år efter vargkrisen. Till höger Åbo län och de orter som omskrevs under åren 1880-1881.

 

Färre hundar ledde till fler vargangrepp

En orsak till vargproblemet var bristen på hundar. På landsbygden hade en betydande förändring inträffat då en förordning om hundskatt hade utfärdats i maj 1878. För gårdvaren (=vakthunden) uppbar kommunen en avgift på två mark och hunden skulle förses med skattemärke. Avsikten var att få bort lösdrivande hundar och stoppa spridningen av rabies.

Hundskattereformen illustrerar lustigt nog en tidig konflikt mellan stad och landsbygd. Stadsborna tyckte att hundskatten på två mark var en liten summa medan landsbygdsbefolkningen drog öronen åt sig direkt. Hundskatten resulterade i att antalet hundar sjönk dramatiskt och därmed kunde vargarna komma närmare gårdarna utan att någon varnade.

Signaturen Z Topelius publicerade 18 november 1881 i Hufvudstadsbladet en lång skrivelse om den frånvarande hundens betydelse för vargens förödelse:

”När man vet, hwilken roll hunden härtill spelat i den finska allmogens hemlif, huru han aldrig saknats ens i det fattigaste torp och huru han ständigt warit barnens eller boskapens trogne följeslagare, hwarför han nu försummat sin waktgöring.”

 

Jaktkampanj i Åbovargarnas spår

Efter Åbohändelserna startades en kampanj mot de finska vargarna. Barnens säkerhet var utgångspunkten men även mängden rivna tamkreatur var omfattande och svårhanterlig för statsmakten. Bara för åren 1858-1862 dödades i Finland 2 865 hästar, 1 093 oxar och tjurar, 4 514 kor, 5 242 ungboskap, 25 974 får och 3 510 svin av rovdjur. Vargen stod för merparten av dessa. (Källa: Museiverket, Finland)

År 1880 avlivades 321 vargar, året därpå blev det 192 och ytterligare ett år framåt hade avskjutningen sjunkit till 128 vargar. Under åren 1878-1888 eliminerades enligt statistiken 1 826 vargar i Finland och största delen i Åbo län, Björneborgs län och Tavastehus län. Vid sekelskiftet 1900 var vargen utrotad i Finland, vilket som i Sverige har förhindrat nya vargangrepp på människor och tamdjur under 1900-talet.

Finnarna var livrädda för en upprepning av Åbo- och Kivennapatragedierna så om en varg stack nosen över landsgränsen drog man ut i fält direkt. Vargen blev så sällsynt att varje individ som dök upp kunde ges ett personligt namn. Det var Korsnäsvargen, Raumovargen, Tavastehusvargen osv. Ungefär som vi idag gör när en ensam varg siktats i ett oväntat område i Sverige.

I backspegeln kan den finska vargdräparivern under förrförra seklet framstå som lite väl tilltagen. Många menar, precis som i Sverige, att man bör kunna hålla en mindre vargstam utan att det blir lika obehagligt igen. En av dem är Eirik Granqvist, tidigare museichef på Borgå Naturhistoriska Museum och numera professor vid Shanghai Science & Technology Museum i Kina.

 

Finsk minnestavla över varg skjuten den 19 juli 1936.Minnestavla över en varg som sköts klockan 02:45 den 18 juli 1936 efter att ha orsakat 72 tamdjurs död. Att vargar överhuvudtaget beträdde finskt territorium var mycket ovanligt efter 1800-talets massiva avskjutning. Och de kom ju inte så långt heller…

 

Romantisk syn på vargen komplicerar

Eirik Granqvist menar att även om djuret ”Varg” är problematiskt att hålla i naturen på grund av den skadegörelse och otrygghet som följer i dess spår, så bör vi kunna hålla oss med en begränsad och väl kontrollerad vargstam. Dock genom att låta realismen regera utan vilseledande romantik.

Vargen är de stora bytesdjurens predator. Den är inte lammens och småbarnens bästa vän. Den lever inte på blåbär och lingonris. Den är köttätare, menar Granqvist och framhåller samtidigt att faran för barn idag är minimal eftersom landsbygdens unga oftast hämtas och lämnas i bil och knappast går längs mörka skogsvägar för att ta hem betande kor. Allt handlar dock om effektiv förvaltning och att se till att människor får full information om vargens beteende.

 

Historier göms, historia glöms

Eirik Granqvist upplever det som ett problem att det finns så många ”vargtalesmän” med en motvilja att öppet och ärligt visa historien så att vi kan lära av den. Han har upplevt det på nära håll:

”När jag började mina studier vid Zoologiska Museet 1962 så visades jag av ”de gamla” en uppstoppad varg som fanns undangömd på vinden. Jag fick veta att det var Åbovargen som ätit 22 barn. Den omtalades i vardaglig ton av preparatorerna Flytström och Grönvall, som båda var pensionärer men som av gammal vana ännu gick till museet. Deras föräldrar hade personligen upplevt vargkrisen. Vargen hölls iallafall gömd. Av någon orsak så skulle den inte visas för publik trots att den var så beryktad.

År 1971 återkom jag till Zoologiska Museet som nationalsamlingarnas chefskonservator. Jag ville då igen vid något tillfälle ställa ut den berömda Åbovargen, men professor Göran Bergman satte sig emot: ‘Vargar äter inte småbarn och de som gjort det får inte ha funnits till!’

Så vargen fick stå kvar där den stod under taket på museet. Mer var det inte med den saken.

Som konservator vid Musée des Sciences Naturelles i Orléans hade jag 1968 monterat och restaurerat den sista människoätarvargen i Loiret, Centralfrankrike. Den hade dödat och ätit upp en åttaårig flicka år 1854 och skjutits av tjuvjägaren Blaise Basset. Vargen ställdes ut i ett diorama. När museet fick ny chef togs vargen bort. I en sentida bok om de sista vargarna i Loiret är den omnämnd, men flickan den dödade nämns inte.

Jag gjorde en utställning om varg här på Borgå Naturhistoriska Museum och jag undersökte därför källorna noggrannare än tidigare. Till utställningen lånade jag också in Åbovargen. Den återfanns väl bibehållen med korrekt etikett, undanstoppad på Naturhistoriska Centralmuseets  vind. Av den nyare personalen visste ingen om dess existens. Jag fick visa dem var den var undangömd!

 Museets varg är hanvargen som dräptes av smeden i Mykämäki. Konservationsjobbet gjordes av dåvarande Åbofotografen Johan Reinberg 1882 åt ”Kejserliga Senaten” som sen hade vargen utställd. Efter det kom den till Zoologiska Museet. Den tandlösa varghonan blev tidigt golvmatta hos Geheimerrådet Oscar Norrmén, chef för senatens jordbruksavdelning – jordbruksminister med dagens språkbruk. Skinnet efter varghonan är sedan länge kastat.

Trots att Åbovargarna är så väldokumenterade försöker en del grupper påverka deras historiska referensvärde. Man hör att vargarna i själva verket var hundar, hundkorsningar eller till och med rabiesbesmittade. Det sistnämnda är omöjligt, eftersom döden inträder bara kort tid efter att djuret kommit i ”bitarstadiet” och vargen kan då inte ens svälja. Men det finns mycket sånt där.

Det var intressant att undersöka den gamla uppstoppade varghanen. Någon hade böjt svansen väldigt kraftigt uppåt vilket fick den att likna en spetshund. Skinnet hade brustit av tilltaget. Något hundblod har dock aldrig flutit i de ådrorna, det är en helt normal varg. Jag böjde självfallet ner svansen i normalläge igen, som den ursprungligen varit.”

 

Varghanen som 1880-1881 dödade 22 barn.Konservatorn och fotografen Johan Reinbergs egen 1800-talsbild av den (uppstoppade) hanvarg som bidrog till att 21 barn miste livet.

 

Det är bara att beklaga att historieförfalskning kan smyga sig in till och med på ett museum. Kanske behövs det några Uno Godenhjelm även i vår tid. Lite mer strikt refererande…

 

Comments are closed.

Stöd vårt arbete

Tycker du att vargfakta.se gör ett bra jobb? Stöd vårt arbete genom valfritt bidrag till BG 5723-2571 meddelande VARGFAKTA

Kort om vargfakta

Vargfakta publicerar analyser, nyheter och forskning om och kring rovdjur och dess interaktion med människan. Vi ser människan som en resurs för naturen och inte som en belastning.

Kontakt

Via mail på info@vargfakta.se