”Ingen har blivit vargdödad på minst 100 år! Vargar är skygga och ofarliga!”

Den som uttalar sig om den svenska vargens lågmälda framtoning under 1900-talet bör notera att vi inte haft någon vargstam alls i Sverige under det gångna seklet. Det fåtal vargar som dykt upp någon enstaka gång har inte kunnat påverka något överhuvudtaget. Så enkelt är det.

Vargpopulationen i Sverige nådde sin toppnivå under 1830-talet – en era långt före elstängsel och bidrag från länsstyrelser. Under perioden 1827 och 1839 uppskattades antalet vargar i hela Skandinavien till 2 000 individer.

Då duggade rapporterna om angrepp på djur och människor tätt i dagspressen. Bara under år 1829 gick det åt mer än 35 000 tamdjur i rovdjursattacker varav huvuddelen iscensattes av varg. Men statistiken visar på liknande siffror under hela första delen av 1800-talet.

Det enda sättet att hantera dessa återkommande problem var genom jakt. Ett strävsamt arbete då skjutvapen var sällsynta. Gevär var Kronans egendom så giftet Stryknin kom att bli det huvudsakliga bekämpningsmedlet mot vargen från år 1830 och framåt. Det anordnades också så kallade ”skall” som var jättelika kedjor av människor – ibland flera tusen – som drev rovdjuren framför sig mot uppspända nät med väntande skyttar.

Jakten intensifierades genom den framväxande svenska torparkulturen då även skogsmark bröts, odlades upp och hyste ökande tamdjursbestånd. Som ett mått på den utvecklingen kan nämnas att Sveriges befolkning mer än fördubblades under 1800-talet.

Urbaniseringen låg ännu långt bort. Vid 1900-talets början bodde fortfarande omkring två tredjedelar av svenskarna i vad som i dag betraktas som glesbygd.

Vid denna punkt beräknades vargstammen till ett hundratal individer och vargen började bli sällsynt i de flesta delar av Sverige, liksom i resten av Norden som drev liknande kampanjer. I Aftonbladet daterad den 11 februari 1893 kunde man läsa följande notis:

”Vargar i Sverge. En skånsk tidning berättar, att vargar varit på sista tiden synliga å Söderåsen. De ha väl kommit söderifrån? I mellersta Sverge har man på många år icke sett någon varg.”

Helsingfors Aftonblad gör en liknande iakttagelse vid Singö, Roslagen, den 11 mars 1895:

”Slika rofdjur hafva ej där på orten varit synliga sedan 1854 och 1855.”

Den sista vargen i Småland sköts 1868, de sista två vargarna i Stockholms län 1871, Upplands sista varg 1894 och Värmlands sista varg 1896.

År 1908 rapporterades en avskjutning på bara 19 vargar – jämför med år 1831: 545 stycken – och sen föll både avskjutningsstatistiken och antalet kvarvarande vargar mot noll under de kommande 60 åren. Fram till 1968 betalades trots fridlysningen fortfarande skottpengar för varg, ett arv från inledningen av Drottning Kristinas era, anno 1634.

Enligt Svenska Naturskyddsföreningen sköts jaktåren 1964-1965 och 1965-1966 (sista året) tio respektive nio vargar. Där ingick den sista frifödda valpkullen.

Sveriges fridlysningsbeslut år 1965 – verkställt 1966 –  gjorde varken till eller från. Inte heller Norges fridlysning som fastställdes 1973. Sverige hade inte längre någon v-a-r-g-s-t-a-m. Och varginvandring från Finland och Ryssland var omöjlig då samerna höll vakt från renbetesgränsen och uppåt. År 1975 fanns enligt SNF en enda varg kvar, en hane som strövade i området Sarek-Padjelanta.

Att ”ingen har blivit vargdödad på minst 100 år” har alltså ingenting med vargens personliga egenskaper att göra; om ingen varg finns löper ingen människa risk att bli angripen.

 

Jaktstadgar utgivna av Drottning Kristina 1647.

Skottpengar på varg introducerades på Drottning Kristinas (1626-1689) tid och var en sed som varade i 334 år, från 1634 till 1968. Lustigt att systemet var igång så länge om det ”inte var ett enda problem med vargen” under hela den tiden. Bilden visar 1647 års jaktstadgar.

 

 Ingår i vår artikelserie Myter i vargdebatten.

 

 

 

Comments are closed.

Stöd vårt arbete

Tycker du att vargfakta.se gör ett bra jobb? Stöd vårt arbete genom valfritt bidrag till BG 5723-2571 meddelande VARGFAKTA

Kort om vargfakta

Vargfakta publicerar analyser, nyheter och forskning om och kring rovdjur och dess interaktion med människan. Vi ser människan som en resurs för naturen och inte som en belastning.

Kontakt

Via mail på info@vargfakta.se