”Ingen har blivit vargdödad på minst 100 år! Vargar är skygga och ofarliga!”
Den som uttalar sig om den svenska vargens lågmälda framtoning under 1900-talet bör notera att vi inte haft någon vargstam alls i Sverige under det gångna seklet. Det fåtal vargar som dykt upp någon enstaka gång har inte kunnat påverka något överhuvudtaget. Så enkelt är det.
Vargpopulationen i Sverige nådde sin toppnivå under 1830-talet – en era långt före elstängsel och bidrag från länsstyrelser. Då duggade rapporterna om angrepp på djur och människor tätt i dagspressen. Det enda sättet att hantera återkommande problem med angrepp var genom jakt. Ett strävsamt arbete då skjutvapen var sällsynta. Gevär var Kronans egendom. Trots det minskade man gradvis vargstammen.
Fram till mitten av 1800-talet avlivades årligen hundratals vargar. Jakten intensifierades genom den framväxande svenska torparkulturen då även skogsmark bröts, odlades upp och hyste ökande tamdjursbestånd. Redan vid ingången till 1900-talet började vargen bli sällsynt i vårt land, liksom i resten av Norden som drev liknande kampanjer. I Aftonbladet daterad den 11 februari 1893 kunde man läsa följande notis:
”Vargar i Sverge. En skånsk tidning berättar, att vargar varit på sista tiden synliga å Söderåsen. De ha väl kommit söderifrån? I mellersta Sverge har man på många år icke sett någon varg.”
År 1908 rapporterades avskjutning på bara 19 vargar och sen föll både avskjutningsstatistiken och antalet kvarvarande vargar mot noll under de kommande 60 åren. Fram till 1968 betalades trots fridlysningen fortfarande skottpengar för varg, ett arv från inledningen av Drottning Kristinas era, anno 1634.
Enligt Svenska Naturskyddsföreningen sköts jaktåren 1964-1965 och 1965-1966 (sista året) tio respektive nio vargar. Där ingick den sista frifödda valpkullen.
Sveriges fridlysningsbeslut år 1965 gjorde varken till eller från. Inte heller Norges fridlysning som fastställdes 1973. Sverige hade inte längre någon v-a-r-g-s-t-a-m. Och varginvandring från Finland och Ryssland var omöjlig då samerna höll vakt från renbetesgränsen och uppåt. År 1975 fanns enligt SNF en enda varg kvar, en hane som strövade i området Sarek-Padjelanta.
Att ”ingen har blivit vargdödad på minst 100 år” har alltså ingenting med vargens personliga egenskaper att göra; om ingen varg finns löper ingen människa risk att bli angripen.

Skottpengar på varg introducerades på Drottning Kristinas (1626-1689) tid och var en sed som varade i 334 år, från 1634 till 1968. Lustigt att systemet var igång så länge om det ”inte var ett enda problem med vargen” under hela den tiden. Bilden visar 1647 års jaktstadgar.
| Ingår i vår artikelserie Myter i vargdebatten. |
|---|