Många frågetecken kring privat vargpolisklubb
Enligt uppgifter i varierande media har det i Norrtälje bildats en lokal klubb som till viss del består av poliser, anställda och före detta. Klubbens namn är APU som står för Anti Poaching Unit (Antitjuvjaktsgruppen). Förebilden sägs vara de organisationer som arbetar mot tjuvjakt i bland annat Afrika och tanken är att genom ökad närvaro i vargrevir se till att den lokala vargstammen hålls fredad.
Flera olika pappers- och nättidningar har skrivit om APU.
Enligt uppgifter i Dagens Nyheter är det ca 60 medlemmar med olika sorters bakgrund som i grupper regelbundet samlas och bevakar Rialareviret – Stockholms närmaste vargrevir med en beräknad familjegrupp om nio vargar (2011).
– Vi samlas på fritiden och vandrar i vargreviret. Vi letar fällor och åtlar och annat som kan vara tecken på att vargen jagas illegalt. I så fall rapporterar vi det till Länsstyrelsen och Naturvårdsverket, säger APU-företrädaren Conny Andersson (tjänstledig polis) i en intervju i Dagens Nyheter den 19 april 2011.
– Ett sätt att förebygga den här typen av brott är att få ut mer vanligt folk i skogen. Det är vår tanke. Min erfarenhet efter 20 år som polis är att kriminalitet upphör när den blir synlig, fortsätter Conny Andersson.
Så långt alltså en insats värd att stödja. Trots det har många röster börjat höjas mot klubbens verksamhet. Den är missriktad, onödig och till och med hotfull, menar man.
– Flera av APU-gruppens medlemmar är mycket obehagliga och spär bara på konflikten kring varg i det här området, säger Claes Bäck, jaktarrendator* på gården Beateberg**, i en intervju i augustinumret av Svensk Jakt ”Nyheter”, som utkom i veckan.
En artikel i Norrtelje Tidning ger också bilden av att APU kan uppfattas som störande för markägare och jägare:
”Det är tre bilar som patrullerar reviret när NT är med. Vi glider genom ett soligt vintervitt landskap. Så fort någon ser något intressant stannar vi till och följer spåret in i skogen. Det behöver inte vara spår av varg, ibland kan spåren av ett flyende rådjur locka gruppen att följa efter, ibland däcken av en fyrhjuling.”
– Spåren hör ihop. Vargarna rör sig runt rådjuren och människorna runt vargarna, säger Conny Andersson som bytt polistiteln mot ”tracker” i artikeln och som gärna ser att vi får ”park rangers” i Sverige.
APU har hittills medverkat till ett par tillslag men dessa har ifrågasatts. Till exempel visade sig en misstänkt vargåtel*** vara nedgrävda slaktrester från ett lokalt jaktlag, en så kallad slaktgrop, och de anmälningar som APU lämnat in om en misstänkt åtelkamera och en slagfälla har visat sig sakna samband med illegal jakt. Sven Nilsson, lokal utredare vid polisen i Norrtälje, meddelar att anmälningarna avskrivits.
Åtelkameror används i alla delar av landet av jägare, forskare och biologer för att kartlägga nattaktiva djur vid åtlar och viltpassager, till exempel vildsvin och räv. Tillstånd behövs bara när kameran är monterad och påslagen vilket den inte var här. Slagfällan var en enkel grävlingsfälla som inaktiverad och överväxt med gräs förvarades intill ett hus. Den lämnades tillbaka dagen efter beslaget, enligt uppgifter från tidningen Jakt & Jägare, periodisk tidskrift från Jägarnas Riksförbund.
Claes Bäck menar att APU snarare bedriver personförföljelse och dessutom själva bryter mot lagen när de nattetid åker runt på enskilda vägar. Något som bekräftas av att markägaren känt sig tvingad att kalla in ”riktig polis” som fått köra bort de forna och nuvarande poliskollegorna i APU från markerna.
– De påstod sig ha rätt att köra där med stöd av allemansrätten och vägrade åka därifrån, berättar Beatebergs ägare Carl-Johan Andersson, som ringde polisen.
– Men de senaste tre veckorna har det varit lugnt sedan jag körde bort en bil med fyra personer i. Två av dem påstod att de var poliser, fortsätter Carl-Johan Andersson.
Conny Andersson, APU, försvarar sig med att det visserligen fanns en skylt om enskild väg, men att den var felplacerad och inte gick att se. Vidare att Carl-Johan Andersson spärrade vägen med sin bil medan polis tillkallades.
Trots den märkliga händelsen har APU återkommit och på Beateberg har man gradvis investerat i allt kraftigare vägbommar för att hålla klubbens bilar borta från markerna. De tidigare bommarna har förstörts eller fått låsen uppbrutna, okänt av vem.
– Nu slipper vi ha dem åkande i området. De försvårar vår lagliga jaktutövning och, i det närmaste, trakasserar lokala jägare. APU har dock fortsatt tillträde till området men då till fots, fortsätter Claes Bäck i Svensk Jakts intervju.
Många frågar sig om det verkligen är ”rumsrent” att polismän driver en aktionsgrupp i gränslandet mellan polisiär verksamhet och medborgargarde. Frågan ställdes bland annat i ett brev till Justitieombudsmannen (JO) från en Facebook-grupp. JO svarade men menade att det i första hand är polisen själv som får granska sin verksamhet internt. Och det har gjorts.
I polishandlingar som begärts ut av tidningen Jakt & Jägare och som framgår av en artikel på tidningens hemsida, står bland annat att en APU-medlem uppmanats av polischefen i Norrtälje att ”anmäla och få prövat” om hans medlemskap i APU kunde betraktas som godkänd bisyssla.
I polismannens förfrågan anges APUs verksamhet som att ”i det stora hela skiljer sig inte engagemanget i APU mot ett engagemang i Amnesty, Naturskyddsföreningen, BRIS eller liknande”. Vidare står det att medlemmarnas yrken ”…spänner ifrån riksdagsmän till diversearbetare. Det finns sålunda ingen koppling mellan medlemskap och yrkesval”.
I en lång kommentar till beslutet att godta den blivande APU-medlemmens fritidssyssla skriver Jan Nyrén, chefsjurist vid polismyndigheten i Stockholms län, att ”enligt din (den sökandes, reds anm.) egen redovisning är bisysslan att jämföra med ett medlemskap i Naturskyddsföreningen och så länge kraven i 7§ LOA (Lagen om Offentlig Anställning, reds. anm.) tillämpas korrekt menar polismyndigheten att bisysslan är ideell och förenlig med 7§ LOA”. Men han påpekar också att ”aktiviteter som har direkt anknytning till polisverksamhet – t ex sådana som innehåller inslag av bevakning och/eller civil olydnad – är självklart, enligt bland annat 7§ LOA, inte tillåten för dig som offentligt anställd polisman” och att ”inte i något sammanhang får utövandet av bisysslan leda till att myndighetens anseende skadas eller att förtroendet för din egen eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet rubbas.”
Men hur är det egentligen med det? frågar sig kritikerna. Skiljer verkligen poliserna i APU bisysslan från yrkeslivet, och följer de utan avsteg de krav som ställts av polisens chefsjurist?
APU framkallar en del frågetecken kring detta redan på hemsidan:
”APU Roslagen startade år 2007 av två poliser för att stoppa den grymma illegala jakten på varg men som idag har utvecklats till att gälla alla vilda djur.” står det trots allt överst på en sida. En annan del av texten talar om ”specialister” och utbildningar som polis, militär, väktare/skydd och underrättelse. Och varför heter man överhuvudtaget APU, en engelsk akronym som för tankarna till amerikanska elitbyråer som FBI, CIA och NSA snarare än till en ideell svensk förening med lokala volontärer?
Tveksamheterna har konkretiserats både i artiklar, kommentarer och på en del bloggsidor: Vems sida skulle APU-poliserna stå på om någon skulle tvingas försvara tamdjur enligt §28****?
Sven Nilsson, polismannen som avskrev APUs anmälningar, ger ett svar på den frågan:
– Jag är övertygad om att jägarna kan lita på polisens professionalitet. Men jag förstår om man kan känna sig otrygg om poliser som på sin fritid är med i APU kommer och ska utreda vad som hänt. Det är olyckligt att få den känslan, säger Sven Nilsson.
Olycklig är också känslan av att APU inte gjort någon analys av sin geografiska nödvändighet. För är inte just stockholmarna lite för medvetna och rovdjursbejakande för att vara utövare av ”den grymma illegala jakten på varg” som APU tycks förvänta sig i Norrtälje? Och givet det, kan man inte tänka sig att markägarna själva skulle kunna klara av vargbevakningen utan att behöva oroa sig för främmande billjud på markerna nattetid?
Återkommande störningar från okända människor som vistas på markerna kan vara lika påfrestande som att oroa sig för vargens väl och ve. Risken för illegal vargjakt bör betecknas som ringa i området och för en lantbrukare finns det mycket vanligare brott att oroa sig för. Som våld mot tamdjur eller stölder av djur, ved, jordmassor eller julgranar, eller för den delen – tjuvjakt på älg, rådjur och vildsvin. Tryggheten och lugnet bortom storstäderna hänger, nu som förr, på stillheten.
APUs kritiker ställer sig frågande till verksamhetsbeskrivningenpå hemsidan. Är detta verkligen en lokal ideell förening utan polisiära förtecken?
APU i media
Läs om APU i Norrtelje Tidning.
Läs om APU i Dagens Nyheter.
Läs om APU i Jakt & Jägare: artikel 1, 2 eller 3
Bloggat om APU
* En jaktarrendator är den person eller organisation som betalar markägaren för rätten att jaga på marken under en specificerad tid, vanligtvis fem år i taget.
** Beateberg är, med över 200 nötkreatur, en av de största gårdarna i området och ägs av Carl-Johan Andersson med Claes Bäck som jaktarrendator. Andersson och Bäck har fått uppleva vargangrepp på nära håll. I augusti 2010 angreps en kalv och lämnades halvt uppäten mitt framför Beatebergs huvudbyggnad. Händelsen omskrevs bland annat i Norrtelje Tidning och ökade under en tid vargberedskapen i området.
*** En åtel är en ansamling av föda som lagts ut i naturen med avsikt att locka specifika djur. I vildsvinsförvaltningen är det vanligt med jakt intill åtel. Åtlar är däremot förbjudna vid jakt på våra största rovdjur. Sedan 2010 förekommer dock lokala undantag vid björnjakt. Att gräva ned ben, skinn och annat slaktavfall, en sk slaktgrop, räknas inte som åtel även om vissa djur ibland gräver upp och äter av avfallet.
**** §28 är den lagparagraf som ger en djurägare rätt att försvara sina tamdjur, oavsett art, mot angrepp från rovdjur. Den fick sin nuvarande utformning år 2006.