Svensk soldat vargdödad i Rödösundet år 1830
Svenska Jägarförbundet gav under 1800-talet ut sin ”Nya Tidskrift”, förlagan till dagens Svensk Jakt. I nummer 1885-86 skrev signaturen H Dillner (Harald Dillner, reds anm.), då bosatt i Nora, om ett minne som han upplevt med sin far, major Gustaf Emanuel Dillner, 56 år tidigare (1830).
Enligt H Dillner besökte han fadern på Fältjägarskolans lägerplats på Frösön och såg där omedelbart ”en konstgjord, med friskt granris prydligt beklädd, upphöjning, hvarpå stod placeradt ett större, blänkande tennfat, å hvilket både befäl och manskap nedlade, hvar och en efter råd och lägenhet, såväl sedel- som kopparmynt.”
Tennfatet var en insamling till ”enkan och barnen efter en soldat, som i januari månad samma år blifvit dödad och uppäten af vargar å Rödösundet”
H Dillner berättar vidare:
”Vid tiden för denna händelse vexlade hvarje kompanichef vid Jemtlands Fältjägareregemente post två gånger i veckan med postkontoret i Östersund, genom en i släpmundering men med bandoler och bajonett utrustad soldat.
Den så sorgligt omkomne hade på morgonen i förenämda ärende afsändts af sin kompanichef till Östersund och väntades som vanligt åter på qvällen samma dag, men uteblef, hvarför chefen, oroad häraf, tidigt påföljande morgon utsände folk för att taga reda på orsaken härtill.
Nedkomne på Rödösundet, upptäckte de utskickade vargspår och snart derefter sönderslitna blodiga kläder jemte qvarlefvor efter den omkomne. Ej långt derifrån fans bandoleret med bajonetten inskjuten, men fastsittande i slidan.”
Soldatens öde innebär att den så omtalade Gysingevargen (1820-1821) inte var sist med att orsaka bråd död bland den svenska befolkningen. Den här berättelsen är det andra exemplet på det.
Uniformer från Jemtlands Fältjägarregemente. Den vargdödade soldaten bör ha varit klädd som nummer tre från vänster.
Läs utdrag ur Jägareförbundets Nya Tidskrift.