Fallet Kynna väcker skepsis om statistik på illegal jakt

Trots hundratals mantimmar och sändarspårning gick vargtiken Kynna knappt att få tag i. Det kan ses som ett misslyckande för en av de mest mediebevakade jaktinsatserna i modern tid. Men det ger också anledning att ifrågasätta statistiken om illegal jakt på varg.

Den från Norge invandrade varghonan ”Kynna” orsakade snabbt förluster för fåruppfödarna i Kronobergs län. Den 14 oktober ansågs problemen så stora att länsstyrelsen godkände skyddsjakt av vargtiken med Naturvårdsverkets goda minne.

Sedan dess har Kynna jagats dagtid varje vecka, vardag som helg, men utan resultat. Den 27 oktober fick skyddsjägarna därför tillstånd att pejla den radiosändare som Kynnatiken försågs med i sydöstra Norge den 13 januari i år. Resultatet blev fortsatt klent och Kynna blev kvar ute i markerna.

Det debatterades om skyddsjakten skulle fortsätta eller helt avslutas, men jakten förlängdes och på lördagseftermiddagen den 12 november mottog så den eftersökta vargtiken nådaskottet.

En del etablerade resonemang sätts därmed på sin spets. Bortsett från frågetecken kring hur effektivt jakten bedrivits, är Kynna indirekt också en värdemätare av en annan varghämmande faktor – den ”organiserade tjuvjakten”.

Fallet Kynna visar nämligen hur oerhört svårt det är att fälla en enda varg, trots 300 kunniga jägare och elektronisk spårningsutrustning.

 

Förvirrande rapportering om illegal jakt

Under hela 2000-talet har rapporterna om svenskarnas blodtörst mot vargen kommit allt tätare. Detta trots att statistiken för lagförda brott inte alls visar upp många fall med det kontroversiella rovdjuret som måltavla. År 2010 gick en enda anmälan om illegal rovdjursjakt vidare till åtal och en person fick strafföreläggande.

PR-mässigt sett har det varit minst sagt volatilt. Inom loppet av några månader 2011 har svenska jägarkåren gått från ett liv i skymundan till att vara varghatare (Vargkriget, SvT, 2 maj) via organiserade tjuvskyttar under mer än ett decennium (Dagens Nyheter, 17 augusti) och tillbaka till att nästan inte alls jaga varg illegalt (WWF, 25 augusti).

Därefter raskt upp på nya toppnivåer med cirka 50 vargar illegalt dödade på sex år och ytterligare 77 sedan 1997 (Expressen, 31 oktober). Och så total dementi av Expressens artikel de efterföljande dagarna, när forskare, tjänstemän och, senare, en landshövding fått säga sitt.

 

 

Mediahype med paralleller

Tillåt oss ställa en fråga: Kan det vara så att de skiftande siffrorna beror på att ryktena om storskalig tjuvjakt är överdrivna? Är den organiserade illegala vargjakten en medial myt?

Rapporteringen om vargdödandet för osökt tankarna till Irak före Sadam Husseins fall. Då spekulerades det om det ena massförstörelsevapnet efter det andra. Nervösa militärer spred information till media om pestmissiler och hemliga fabriker i öknen. Siffrorna sköt i höjden och pratades ned för att sedan ta ny fart uppåt. För sitt inre öga såg man samvetslösa irakier som i jordens mest sofistikerade under-cover-organisation jobbade dygnet runt för att förstöra mänskligheten.

När koalitionstrupperna så småningom letade igenom det sargade landet hittade man – ingenting. Det hade aldrig funnits vare sig massförstörelsevapen eller någon organiserad tillverkning av dem.

 

Etablerade uppgifter kan ifrågasättas

Man måste alltså titta på rimligheten i sensationssiffror oavsett var, eller inom vilket ämnesområde, de dyker upp. Bevisen för storskalig illegal vargjakt, med så darriga siffror och så grovhuggna spekulationer som i BRÅs rapport från 2007, är inte trovärdiga. Visserligen skryter ”tjuvskyttarna” i SvTs Vargkriget vitt och brett om sin övertygelse och hur välorganiserade de är, men det gör vartenda fotbollslag också. Sen får man se dem spela…

Och det är lika mycket jaktens genomförande som föder tvivel. Med Kynnatiken i friskt minne, låt oss fundera över några saker:

1. Att jaga varg är mycket svårt. Se på Kynna; 300 jägare är ute helg efter helg, vecka efter vecka, men lyckas trots sändarspårning inte få ned henne. Förra fredagen lades jakten på Kynna tillfälligt ned. I lördags sköts hon. En hel månad för en varg. Hur får man då ned hundratals vargar?

2. Tidigare licensjakter. Tusentals jägare var ute i skogarna under 2010 och 2011 men lyckades med nöd och näppe få ned 28 plus 19 vargar på en plus en jaktvecka. Hur får man ned hundratals vargar utan att vara tusentals jägare?

3. Tid och resurser. Vilken grupp kan lägga allt familjeliv, vanlig jakt, övriga fritidsintressen, arbete på hus och tomt, semestrar och vanligt övertidsarbete åt sidan år efter år och köpa in och underhålla dyr specialutrustning, lägger ut åtlar med mera?

4. Årstider och väder. Effektiv vargjakt kräver spårsnö. En snörik vinter finns det i bästa fall 15 helger, okt-mars. Under den tiden ska alltså tjuvskyttarna strunta i all annan jakt/familjeliv och dessutom lyckas skjuta en stor andel av de flera hundra vargar som påstås vara försvunna. Hur många jägare måste man vara då? Och hur många vargar föll isåfall under de snöfattiga vintrarna 2006 och 2007?

 

Utan spårsnö blir det betydligt svårare att jaga varg. Som med Kynna…

 

5. Nyttigare vilt att jaga. Tjuvjakt är i första hand en ekonomisk fråga, traditionellt sett. Folk skjuter, enligt undersökningar, för att tjäna pengar på kött eller fylla den egna frysboxen. I den prioriteringen kan man tänka sig att Gråben hamnar långt ned.

6. Antalet kriminella jägare. Enligt Brottsförebyggande Rådet, BRÅ, utvecklas det två riktigt grova brottslingar per 10 000 innevånare i Sverige. Om vi räknar illegal vargjakt som ett grovt brott (”mord” säger många av vargförespråkarna), blir det översatt till jägarkåren 53 kriminella av de 263 000 personer som löste statligt jaktkort förra året. 53 personer är bara en sjättedel av den jägargrupp som kämpat med Kynna och mindre än en hundradel av de jägare som deltagit i licensjakterna. Om de kriminella överhuvudtaget finns, är de spridda över hela landet utan möjlighet att organisera sig lokalt.

7. Att verka i det fördolda. Tjuvskyttarna ska jaga illegalt, genomkorsa marker, skaffa undan bevismaterial med mera, utan att någonsin upptäckas av utomstående. Om tjuvskyttarna prioriterar älg-, rådjurs- och harjakt, måste vargjakten bedrivas efter ordinarie jaktsäsong vilket tillför problem med omotiverad skottlossning som allmänheten kan observera. Och, återigen, spårsnö saknas.

8. Motivet. Vad får egentligen den enskilde ut av att jaga varg? Om ”hatet” beror på att vargen är en konkurrent om älgen måste man anta att tjuvskytten i första hand vill jaga just älg och lägga betydligt mindre tid på vargjakt, vilket leder till färre tillfällen för vargjakt. Om illviljan beror på en förlorad hund så är det en enskild persons förlust. Vem i vänkretsen låter sig organiseras i kriminella handlingar för det?

9. Metoden. Vilka jaktredskap är möjliga för att bedriva organiserad tjuvjakt i så stor skala som vissa rapporter gör gällande? Varg är ju inte direkt något stim småfisk som kan tas med nät. Rovdjurscentret De 5 Stora föreslår fällor, saxar, gift, till och med sprängämnen. Hur storskaligt kan det göras?

10. Straffet. Straffskalan för illegal jakt på stora rovdjur, ”grovt jaktbrott”, är fängelse i sex månader till fängelse i fyra år. Även om det är känt att många förbrytare duckar för straffrisken bör det iallafall påverka några av dem att tänka efter före. Och återigen – för vad? Det är inget fett rånbyte eller en vapendepå det handlar om, bara en konkurrent om älgköttet. Hur många är villiga att avtjäna ett fängelsestraff för det?

 

Tillfälligheter lättare acceptera

Kontrollpunkterna ovan förnekar inte förekomsten av illegal vargjakt. Säkert stryker en och annan varg med när vare sig licens- eller skyddsjakt råder. Det är mest ordet ”organiserad” eller ”omfattande” som förefaller orimligt.

Om vi får spekulera på samma sätt som forskare och medier gjort det senaste året, verkar det troligare att illegalt vargdödande bygger på slumpen: En varg dyker upp på pass under älgjakten och den oseriöse trycker av. Eller så korsas jägarens stig oväntat av en varg, med samma resultat. Eller så ryktas det om en varg i ett visst skogsområde och någon ”prövar lyckan”. Tillfället gör tjuven, brukar det heta.

Vidare kan man fråga sig vad som är ett jaktbrott? Det är svårt att förstå varför de hämningslösa skoterförare som körde på en vargtik nyligen ska dömas för jaktbrott. Djurplågeri är det ju egentligen. En vidrig gärning som inte har något med goda svenska jakttraditioner att göra. När media envisas med att kalla enstaka förbrytare för jägare, bidrar de indirekt till uppblåst jakthat utan saklig grund.

 

Konspirationsteorier ligger i tiden

Det centerpartistiska kommunalrådet Inge Östlund uttalade tidigt skepsis mot tjuvjaktssiffrorna i Dalarnas Tidningar den 21 september 2007:

– Påståenden om omfattande illegal jakt på varg är inte sant. Det finns inga som helst belägg för det. Jag anser att tjuvjakt på varg är näst intill obefintlig och jag har inte heller sett tecken på illegal jakt.

Och med bara något enstaka åtal per år och dödssiffror som uteslutande bygger på spekulationer är det onekligen svårt att acceptera de mer avancerade förklaringarna till vissa vargars försvinnande. Frågan är bara varför det är just konspirationsteorierna som spridits så brett? Är det så illa att rykten om ”jägarmaffia” motsvarar svenska folkets uppfattning, eller är konspirationsteorier helt enkelt en del av vår tidsanda?

Meriterade vargforskaren Olof Liberg manade till sans i en DN-intervju förra veckan:

– Det är cirka åtta vargar per år, eller 5–10 procent av stammen i de båda länen (Dalarna och Gävleborg, reds anm.). Det ligger klart inom ramen för vargarnas naturliga dödlighet. Vargar dör av andra orsaker än tjuvjakt, hur konstigt det än låter för vissa.

Kanske ska ”…hur konstigt det än låter…” bytas ut mot ”…hur trist och fantasilöst det än låter för vissa”. Döm själv.

Tills vidare är det iallafall Världsnaturfondens siffror som gäller – att tjuvjakten på varg sjunkit med 70% sedan 2005. Eller kanske aldrig funnits…

 

 

Inge Östlund (c) till vänster och Olof Liberg till höger.

 

 Ingår i vår artikelserie Myter i vargdebatten.

 

 

Comments are closed.

Stöd vårt arbete

Tycker du att vargfakta.se gör ett bra jobb? Stöd vårt arbete genom valfritt bidrag till BG 5723-2571 meddelande VARGFAKTA

Kort om vargfakta

Vargfakta publicerar analyser, nyheter och forskning om och kring rovdjur och dess interaktion med människan. Vi ser människan som en resurs för naturen och inte som en belastning.

Kontakt

Via mail på info@vargfakta.se