”Det är ju ändå bara jakthundar som stryker med!”

Rubriken är tagen direkt från en tidnings kommentarsfält och är ett mycket oempatiskt bidrag till mytbildningen om hur jägare antas behandla sina hundar, samt att jakthundar inte är fullvärdiga familjemedlemmar som sina kusiner sällskapshundarna. Jakthunden benämns visserligen ofta som ”jägarens verktyg” men det är ändå inte en skiftnyckel vi talar om.

En jakthund är en hund med utpräglade jaktegenskaper och som därför används i jakt. Eller inte. Det beror på vad ägaren har för ambitioner. Men det innebär inte att jakthunden är mindre värd som sällskap. Än mindre att den hålls i hundgård långt från sin ägare året runt. Om vi tittar på Svenska Kennelklubbens statistik för nyregistrerade rashundar 2009 så är just klassiska jakthundar med bland de 20 populäraste raserna:

 

Plats Ras Antal
2 Labrador Retriever 2 127
3 Golden Retriever 2 020
4 Jämthund 1 559
6 Cocker Spaniel 1 187
13 Strävhårig tax 852
14 Flatcoated Retriever 843
16 Engelsk Springer Spaniel 773
18 Drever 739

 

De flesta av dessa hundindivider sätts inte i jaktliga sammanhang utan får leva sina liv som rena sällskapshundar. Labradoren brukar vara själva sinnebilden av ”den goda familjehunden” när svenskarnas liv beskrivs i tidningar och teve. Om ägaren sen använder den i jakt eller inte är irrelevant. Det är en familjemedlem det handlar om och det är knappast ”yrkesvalet” som bestämmer familjemedlemmars värde eller rätt att leva.

Förlusten blir därför fruktansvärd när hunden hittas. På morgonen har det kliats mage, utdelats godsaker och busats, på kvällen ligger Fido där död, blodig, halvt uppäten. Tidningsbilder på förkrossade hundägare och deras före detta bästa vänner sitter länge på näthinnan.

De känslomässiga banden mellan jägare och hund är mycket starka, men utesluter definitivt inte de ekonomiska. En topptränad jakthund är dyr, väldigt dyr. De år med träning, jakt och prov som lagts ned mynnar ut i en individ som kan kosta en hugad köpare mer än 100 000 kronor och om det är en tik finns ett värde i avel som ligger i intervallet 200 000-300 000 kronor. Detta skall jämföras med de cirka 12 000 kronor hunden kostade i inköp. Vargangrepp kostar alltså både en älskad vän och en lovande investering.

Men några större pengar tillbaka blir det tyvärr inte. Försäkringsbolaget baserar oftast sin ersättning på hundens inköpspris. Och staten som har ansvar för sitt fredade vilt och de skador det orsakar rekommenderar länsstyrelserna max 20 000 kronor i ersättning till drabbade hundägare. Något ersättningstak finns däremot inte när slagna får och nötkreatur ska betalas. Hundar står på så sätt delvis utanför Anslaget för viltskador.

Med en löshundsjakt på tillbakagång och minskande jakthundsstammar slår det dessutom ut grönskan på andra grenar av vårt samhällsträd. Totalt omsätter jakthundarna i varglänen nästan en miljard per år i foder, veterinärbesök, försäkringspremier och kringutrustning. Av detta går en del tillbaka till staten i form av moms.

Avslutningsvis bör man betänka att jaktsäsongen bara är sex månader om året, 1 september – 28 februari. All övrig tid ska jakthunden äta, vårdas, ha kul och må bra. Precis som vilken sällskapshund som helst.

 

Förtvivlad hundägare med vargdödad stövare

Förtvivlad hundägare intill sin vargdödade halvt uppätna stövartik. Foto: Bo Beckman.

 

 Ingår i vår artikelserie Myter i vargdebatten.

 

 

 

Comments are closed.

Stöd vårt arbete

Tycker du att vargfakta.se gör ett bra jobb? Stöd vårt arbete genom valfritt bidrag till BG 5723-2571 meddelande VARGFAKTA

Kort om vargfakta

Vargfakta publicerar analyser, nyheter och forskning om och kring rovdjur och dess interaktion med människan. Vi ser människan som en resurs för naturen och inte som en belastning.

Kontakt

Via mail på info@vargfakta.se