Vargoffren otaliga i 1940-talets Ryssland

Ryssland eller Sovjet har alltid varit rikt på varg. Sålunda har även vargattacker på människor varit vanligare där än på andra håll i världen. De senaste 60 åren är händelserna i Kirov- och Vladimirregionerna, där 36 personer miste livet, de mest omskrivna.

Staden Kirov är centrum i Kirov-distriktet i den Europeiska delen av Ryssland. Staden hette tidigare Viatka (se artikel om vargangrepp därifrån) men bytte 1934 namn för att hedra den mördade politikern Sergej Kirov.

Regionen var under 1940-talet en utpräglad landsbygdskultur med stora jordbruksområden kantade av vidsträckta skogar, och det kom att bli skådeplatsen för en mängd tragiska vargattacker, främst på barn.

Händelseutvecklingen är mycket väldokumenterad och har sammanställts i ett flertal forskarrapporter, bland annat i boken Varg som skrevs av ryske forskaren Michail Pavlov* 1982. Även engelsk-norska forskarparet John Linnell och Tore Bjerke har använt uppgifterna i sin forskning.

 

Landsbygden avväpnad

Att det gick så illa i Kirov-regionen hade många orsaker. Först och främst var det världskrig och alla vuxna män, däribland många jägare, var inkallade till fronten. Kvar i byarna lämnades kvinnor, barn och åldringar.

Vidare hade den sovjetiska regeringen sedan länge drivit en kampanj för att avväpna landsbygdsbefolkningen. Myndigheterna var rädda för väpnade uppror likt det som de själva genomfört år 1917. Därigenom hade väldigt lite jakt bedrivits.

Sammantaget fick detta vargstammen att öka mycket snabbt samtidigt som vargarna inte upplevde någon fara från människor. Redan i den första angreppsrapporten från Tjernovskoje-räjongen 1944 skrevs att vargarna var så många att de ofta skrämde folk längs vägarna.

 

Första angreppen hösten 1944

I slutet av september 1944 startade en nästan tio år lång serie av vargangrepp i Kirovregionen. Då snappade en varg åt sig ett 1,5 år gammalt barn och sprang till skogs. Lyckligtvis fanns det folk omkring som lyckades ta tillbaka barnet.

Ett par dagar senare var det dags igen. Den här gången anföll två vargar en 12-årig flicka vid kolchosen Gigant i Mendelevskoje, när hon gick med sin häst på en äng. Även hon klarade sig med sönderrivna kläder och några mindre blessyrer.

Men sen tog turen slut. 13-åriga Valentina Starikova och hennes lillebror plockade rovor i trädgården när de plötsligt anfölls av en varg som släpade Valja till skogen och (troligen tillsammans med andra vargar) åt det mesta av henne. Endast en fot med kvarsittande sko hittades. Brodern hade däremot klarat sig genom att hoppa i den närliggande ån.

Vargarna förfinade tekniken och den 6 november 1944 togs på morgonen åttaåriga Perfilova från kolchosen Nya Byn i Alexandrovskoje. Endast blodiga klädtrasor återfanns.

Attacken följdes upp den 12 november 1944, då nio vargar dödade 14-åriga Tamara Musinova medan hon delade ut brev i byn Berettsovskoje.

Den 19 november avslutades dödssviten det året. Då dödades 16-åriga Maria Poljakova medan hon och systern var på väg från sina arbeten.

När 1944 gick mot 1945 hade alltså fyra unga människor mist livet i vargangrepp inom Kirov-regionen.

Angreppen spred sig

Året 1945 inleddes lika illa som det föregående men nu hade angreppen även börjat förekomma i andra delar av Kirovdistriktet.

Den 29 april attackerades 17-åriga Maria Berdnikova på ett fält utanför Golodajevstina, Rudakovskoje, där hon hukande skar säd. Trots att hon var omgiven av bybor, som skrek och viftade med armarna medan de rusade till henne, var vargen helt oberörd. Den lyckades släpa Maria upp till skogen och till och med hoppa över ett staket med henne innan den tvingades släppa. När byborna bar Maria tillbaka till byn förföljde vargen dem och struntade helt i deras skrik och rop. Dagen efter tog den ett lamm mitt inne i byn.

Näst i tur blev sjuårige Volodja Gorev från Vasilevskoje. Den 1 maj 1945 lekte han och några andra barn på byvägen när vargen, som smygande kommit via ett trädgårdshägn, plötsligt anföll. Volodja klarade sig med hjärnskakning och blodutgjutningar trots att vargen hunnit släpa honom mot skogen.

Femåriga Rimma Moltjonova från Kroveskoje, i Nema-räjongen, hade inte samma tur. Den 8 maj 1945 blev hon dödad vid en bäck där hon och och andra barn tvättade sina skor. När hon återfanns var halsen genombiten och lårmusklerna till stor del uppätna.

 

Fler områden med vargangrepp

Åren 1946-50 eskalerade vargangreppen. Samtliga var i Kirovregionen och nu i räjongerna Darovskoj, Lebjazje, Sovjetsk, Nolinsk, Chalturin och Oritji. Detta trots att man aktivt börjat jaga varg i området. År 1946 sköts 560 vargar i Kirovdistriktet och 1947-1949 ytterligare 1 520 stycken.

Jägare från alla delar av landet deltog i jakten som skapade dessa rekordsiffror, men det räckte ändå inte – de dödliga angreppen fortsatte.

I Chalturin-räjongen dödades under augusti-september 1947 tre unga människor: 13 årige Veniamin Fokin, 16-åriga Anna Mikheeva och ett tredje ej namngivet barn. Anna Michejevas kropp var aväten upp till bröstkorgen när hon återfanns. Om de andra finns ingen notering annat än att man skickade jägare till platsen men vargarna var sedan länge försvunna.

Darovskoj-järongen var näst i tur. Nio barn miste där livet under juli-augusti 1948. De var i 7-12-årsåldern.

Den 17 november 1948 dödades åttaåriga Svetlana Tujeva sedan en vuxen man, som blivit rädd vid åsynen av fem närgånga vargar, räddat sig upp i ett träd och därmed lämnat den barnaskara han eskorterat åt sitt öde. Vargarna släpade Svetlana mer än en kilometer in i skogen. Endast hennes kappa återfanns.

1950-talet inleddes på sämsta tänkbara sätt. I juli och augusti 1950 blev en pojke och tre flickor i åldrarna 3-6 år tagna av varg i Lebiazhskij-distriktet.

 

 

Bär- och svampplockare attackerades

Den 29 april 1951 blev en flicka tio år gammal, ihjälbiten medan hon badade i en å i närheten av Tarasovka i Oritjiräjongen. En kamrat som var med klarade sig.

Tyvärr var detta bara starten på ett stort antal vargattacker på bär- och svampplockande barn i de kringliggande skogsområdena. Två barn, 11-åriga Zoja och 15-åriga Lidija, blev illa bitna utanför Vtjuriny men klarade sig efter sjukhusvård.

Femårige Vitalij Isjutivov blev vargens offer när han och några andra barn var på svampplockning utanför byn Karmanov den 11 juli 1952. Han återfanns senare uppäten från fötterna till midjan.

I juli samma år dödade vargar också åttaåriga Ljudmila Permilova från Kosjeli. Kort därefter, den 12 augusti dödades sexåriga Lidija Tupitsyna. Även hon var på svampplockning med vänner.

Den 17 augusti 1952 blev så 13-årige Aleksander Vdjakin attackerad av en varg medan han vaktade får utanför Grebenstjika i Oritji. Vargen släpade honom till skogs en kilometer, men folk från kolchosen lyckades till sist rädda honom. Aleksander klarade sig med skador.

 

Skjuten vargtik slutet för Oritji-angreppen

Man hade nu börjat misstänka att angriparen i Oritji var en vargtik. Den 16 augusti 1952 angreps nämligen en 12-årig svampplockare just av en sådan som kom i sällskap med tre valpar. Svampplockaren räddades.

Våren efter, 1953, attackerades en flicka som var på väg hem med sin mormor. Även detta var i Oritji och även denna gång klarade sig barnet.

I maj 1953 dödades en ovanligt stor, men tandlös, vargtik på en äng nära Vtjuriny. Därefter upphörde vargattackerna i Oritji-räjongen.

Det här sätter saker i perspektiv. Många vargförespråkare anger gärna att de svenska vargarna inte spelar någon roll för att de är så få. Vargtiken i Oritji visar vilken skada en enda varg kan orsaka under vissa förutsättningar. Och de hittills uppräknade fallen visar att många dödsfall orsakats av 1-2 vargar. Det gäller även attackerna som skedde parallellt i Vladimirdistriktet.

Utöver Oritji var det endast en ytterligare vargattack i Kirov: Den 17 juli 1953 spelade Sasja Gratjev från byn Sergintsy, Falenki-räjongen, fotboll med en kamrat, sjuårige Volodja Averin. Denne anfölls plötsligt av en varg som uppehållit sig vid planen. När Sasja försökte undsätta Volodja kastade sig vargen i stället över honom. Sasja blev biten och botsläpad men lyckades hålla sig fast i en fälld gran till hans moder och bror kunde komma till undsättning. Sasja Gratjev klarade livhanken.

 

Vladimirs människoätare ett vargpar

De tragiska händelserna i Vladimir-distriktet är intressanta för att man lyckades kartlägga de vargar som där kostade 10 människor livet åren 1945-1947.

Enligt tidens undersökningar, som leddes av forskaren Sysojev, skedde alla angreppen i Melenk-räjongen. Angriparna visade sig vara ett vargpar, en hane och en tik. Hanen stod för angreppen medan tiken höll sig i bakgrunden. Därefter åt de tillsammans upp offren.

Vargparet levde helt isolerat. De var till och med aggressiva mot andra vargar som de ibland förföljde när de dök upp.

Försök att lägga ut åtel (lockmat med kött) misslyckades helt. Vargarna rörde aldrig lockmaten. Däremot brukade de ofta bita ihjäl de rävar som lockats dit, dock utan att äta upp dem. Huvudfödan var hare som de ofta sågs jaga.

 

Friska vargar bakom angreppen

När det aggressiva vargparet i Vladimir till sist sköts 1948 hade det aldrig fått några valpar, men bortsett från möjlig sterilitet var de helt friska.

Det gäller också merparten av de som sköts i Kirovdistriktet – stora friska vargar, ibland med vikter över 60 kilo. Vargarna angrep alltså inte i första hand på grund av sjukdom och hög ålder, utan för att de sett människan som ett lämpligt bytesdjur.

Vad detta berodde på har forskarna spekulerat i men det enklaste skälet har vi redan nämnt: En växande vargstam som inte jagas kommer förr eller senare att bli en fara. Jakten kring bebodda trakter har nämligen tre uppgifter:

1. Det totala vargar decimeras vilket minskar ”trängseln” i reviren. Tillgången på föda ökar relativt och vargarnas benägenhet att röra sig ut ur reviren minskar.

2. De vargindivider som fått sin djärvhet genetiskt skjuts bort först. Det innebär att vargar med mer skygga anlag, som håller sig i skogen, gynnas och därmed överlever.

3. Man kommer helt naturligt att skjuta bort vargindivider som av andra vargar lärt sig att det är säkert intill bebyggelse. Man bryter därmed en negativ kunskapsutveckling hos vargstammen lokalt.

Tillvänjning är alltså det huvudsakliga problemet med att låta varg uppehålla sig intill bebyggelse. I Kirov sades ofta under krigsåren att ”vargarna var inte räddare än kringstrykande hundar”.

Svaret på varför vissa vargar, enligt grupp 2, saknar skygghet får man däremot söka i genetiken: En del blir aggressivare än normalt, andra föds orädda till skillnad från merparten av sina släktingar – precis som i en kull hundvalpar.

Vilka genetiska egenheter som kommer att dyka upp i den svenska vargstammen återstår att se.

 

*Michail Pavlov, född 1920, har biologisk utbildning motsvarande svensk fil lic och är en av Sovjets/Rysslands främste kännare av varg. Han är framstående jaktexpert och har varit ledamot av Ryska Vetenskapsakademiens rovdjursavdelning. Pavlov deltog i andra världskriget och arbetade från 1948 i Kirovdistriktet där han senare blev chef för ”Allunionella vetenskapliga forskningsinstitutet för jakthushållning och pälsdjursuppfödning” (förkortas VNIIOZ på Ryska). År 1982 publicerade han sin första bok ”Volk” (Varg). År 1990 utkom Varg på nytt i en omarbetad och utvidgad upplaga. Den har översatts till svenska av Elis Pålsson.

 

 

 

 

 

Comments are closed.

Stöd vårt arbete

Tycker du att vargfakta.se gör ett bra jobb? Stöd vårt arbete genom valfritt bidrag till BG 5723-2571 meddelande VARGFAKTA

Kort om vargfakta

Vargfakta publicerar analyser, nyheter och forskning om och kring rovdjur och dess interaktion med människan. Vi ser människan som en resurs för naturen och inte som en belastning.

Kontakt

Via mail på info@vargfakta.se