Inbiten vargvän ändrade uppfattning efter rapporter om vargattacker

Ryske biologen Petr Aleksandrovich Manteifel var under sina verksamma år en auktoritet i Moskvas zoologiska kretsar. För eftervärlden är han känd för att ha tvingats omvärdera det han förespråkade under lång tid – att friska vargar inte angriper människor.

Ryssen Petr Aleksandrovich Manteifel* (1882-1960) är intressant som ett bevis för hur en ingrodd uppfattning kan hindra en hel forskarkrets från att se det uppenbara i enkla vardagsfakta.

Manteifel kunde nämligen inte acceptera idén om att en fullt frisk varg skulle ge sig på en människa. Vargen har under så lång tid utvecklat fruktan för människan att den inte vågar sig ens i närheten, menade han. Tsartidens alla uppgifter om vargangrepp på människor avfärdade Manteifel som sagor och fantasier.

In i denna illusion ledde han dessutom sina många lärjungar, medarbetare och läsare, och uppfattningen bet sig fast till den grad att många akademiker inte ens ville diskutera det problem som var uppenbart bara några mil sydväst om Moskva.

 

Andra världskriget vändpunkt

Manteifels tankar hade säkert kunnat vara populära även i dagens Ryssland om det inte hade varit för andra världskriget. Nu började plötsligt rapporter om människors nöd strömma in till myndigheterna. Men förutom svält och sjukdomar fanns där ett nytt element – dödliga vargattacker.

Genom kriget hade byarna helt avfolkats på män. Den kvarvarande civilbefolkningen – mest kvinnor, barn och åldringar – var sedan länge avväpnad genom en statlig kampanj, och i skogarna växte vargstammen till den grad att de naturliga bytesdjuren tog slut. Snart var vargangreppen mot Rysslands småsamhällen igång.

Sovjetstaten bestämde sig för att undersöka källan till rapporterna och tillsatte i mitten av 1940-talet en kommission för vilken Manteifel blev chef.

Manteifelkommissionen kom att arbeta på ett flertal olika sätt: Inledningsvis genom att studera inkomna rapporter, senare genom fältstudier. Man åkte helt enkelt land och rike kring och intervjuade folk samt tittade på skador och konsekvenser av de många angreppen.

Resultatet chockade Manteifel som nu fick omvärdera sin tidigare syn på vargangrepp. Inte nog med att de angrepp som rapporterats under kriget var sanna, det fanns gott om dödliga attacker redan tidigare. Sammanlagt rörde det sig om ett 80-tal personer.

(Värt att notera är att det här inte är samma vargoffer som beskrivits av andra forskare eller i våra artiklar på Vargfakta. Manteifels siffror ska alltså läggas till.)

 

 

Den hemligstämplade rapporten

Även ryska statsmakten blev bestört över Manteifels rapport och plockade fram hemligstämpeln direkt efter slutpresentationen den 20 november 1947. Man menade att inget gott kan komma av att offentliggöra ett så besvärande dokument trots att tanken från början var att hitta sätt att förebygga vargattacker.

Manteifel själv belades troligen med munkavle för inte ens i sin egen bok Vargen och dess Förgörande (lägg märke till hur negativ Manteifel plötsligt blivit) som utkom 1949 presenterade han mer än en vargattack, som dessutom utförts av en ”tamvarg” (1930-talet, Losinoostrov, Ryssland, se separat artikel om tamvargar).

Våra uppgifter om Manteifelkommissions resultat har nått oss genom en annan Rysk forskare, Michail Pavlov**, Manteifels efterträdare på VNIIOZ***, som publicerade uppgifterna om honom och hans dödslista i sin bok Varg (1990). Så här ser den kortfattade förteckningen ut:

1920. Voronezhskijdistriktet. En kvinna.

1935. Kuibishevskaija Oblast, byarna Kochetovka och Kanemenki. Två barn.

1935. Minsk Oblast, nära odlingsområdena Kozli och Zachastse. Två barn.

1936. Minsk Oblast, Lyubanskijdistriktet. Ett barn.

1937. Återigen Lyubanskijdistriktet i Minsk. 16 barn det här året.

1940. Minsk, Domanovichskijdistriktet. ”Mer än åtta barn och några kvinnor.”

1945. Georgien, Akhalkalakskij- och Bogranovskijdistrikten. ”Några barn.”

1945. Dagestan. ”Några barn.”

1946. Voronezh Oblast, Polenovskijdistriktet. Först ett barn vid järnvägsstationen i Bologoye, senare två barn som togs från ett hus.

1946. Kaluzhsk Oblast, Ludinovskijdistriktet. 10 barn.

1947. Kirovskij Oblast. 27 barn. Jämför med Michail Pavlovs förteckning från Kirov under samma tid.

 

 

Manteifel hittade alltså cirka 80 personer som mist livet i attacker från friska vargar. Dessutom var huvuddelen av de avlidna barn, av vilka flertalet slitits i stycken.

Man kan också vara övertygad om att de många bybor Manteifel och hans medarbetare träffade berättade om vargattacker under fars och farfars tid – en era Vargfakta summerat i andra artiklar.

Sammantaget var Moskvabon Manteifel nu överbevisad om den Ryska landsbygdens öden och han lär inte ha spritt några nya myter om varg fram till sin död 1960.

 

Linnell och Bjerke om Manteifelkommissionen

John Linnell och Tore Bjerke är två vargforskare stationerade i Norden. År 2002 publicerade de en rapport om vargangrepp de senaste seklen –Rädslan för varg.

Rapporten är relativt skissartad men ger ändå viss överblick. Troligen beror det begränsade faktamaterialet på att rapporten huvudsakligen sammanställdes under 1990-talet. Många arkiv hade inte digitaliserats och gjorts sökbara än.

Begränsningen kan också till viss del bero på att Linnell och Bjerke är just vargforskare och därmed inte var benägna att följa upp alltför många negativa aspekter av varg intill bebyggelse. Man ägnade istället en stor del av utrymmet till att berätta om helt andra rovdjur än vargen.

I vilket fall ges inte Manteifelkommissionen något utrymme alls i Rädslan för Varg. Enligt rapportförfattarna är det ”omöjligt att värdera kvaliteten på datan”.

På sidan 34 skriver de bland annat:

A. ”Pavlov (1982) uttalar sig om en offentlig kommission … Det verkar som om kommissionen hittade bevis för 12 fall där så många som 80 människor (de flesta barn) blivit uppätna eller dödade.”

B. ”Det är trots det inte helt fastställt om uppgifterna refererar till angrepp av rabiessmittade vargar, predationsangrepp, eller rätt och slätt om vargar som ätit av döda människor.”

C. ”…denna period var en tid av omfattande politisk och social oro i det forna Sovjetunionen (en period som innehåller revolution, inbördeskrig och andra världskriget).”

 

Det är väldigt svårt att förstå Linnell och Bjerkes kommentar efter att ha läst materialet om Manteifel och hans kommission som det presenteras av Michail Pavlov.

1. Linnell och Bjerke verkar varken ha läst kommissionens rapport eller vad Pavlov skrivit om den. Forskarna uttalar sig helt flyktigt: ”…en offentlig kommission” och ”det verkar som” antyder mer av ett dokument de hört talas om än något de läst. Att det faktiskt är 11 tillfällen, inte 12 (se listan) visar också på en bristande kunskap om rapporten.

2. Självklart hänvisar kommissionens rapport till predationsangrepp. Det var ju själva uppdraget från Sovjetstaten att undersöka och det var ju just resultatet som ändrade Manteifels grundläggande inställning till vargen – att han efter helt egna fältstudier insåg att friska vargar faktiskt angriper människor. Det är ju inte troligt att Sovjetstaten skulle hemligstämpla en rapport som än en gång innehöll uppgifter om rabies bland varg, ett problem som redan var välkänt.

3. Linnell och Bjerke påstår att det var en period av ”revolution, inbördeskrig och andra världskriget”:

För det första varade den ryska revolutionen inklusive inbördeskriget endast 1917-1923. Endast ett fall (1920) berör den tiden och det är säkerligen inget fel på folks minne när de förlorat en nära anförvant genom vargangrepp.

För det andra inträffade huvuddelen av attackerna under mellankrigsperioden och, faktiskt, efter andra världskriget. Kvar blir nätt och jämnt tre händelser som inträffade precis i krigets början (inga strider pågick då i Sovjet) och i krigsslutet (Tyskland kapitulerade 8 maj, Japan 2 september 1945). Linnell och Bjerke menar att detta gör det ”omöjligt att värdera” rapporten. Samtidigt godkänner de utan vidare Michail Pavlovs egen rapportering från Kirov som till stor del rör just händelser under andra världskriget.

Slutligen: Merparten av Manteifels arbete företogs efter andra världskriget. Kommissionen behövde således inte uppleva krigsrelaterade störningar när studien gjordes.

Det finns alltså ingen anledning att fästa något avseende vid Linnells och Bjerkes kommentar till Manteifelkommissionens rapport.

 

 

*Petr Aleksandrovich Manteifel (1882-1960), rysk biolog och viltvårdsexpert, utbildad vid Moskvas Jordbruksinstitut. Manteifels karriär innefattade biträdande chef för Moskva Zoo (1924-1936), biträdande chef vid VNIIOZ*** (1948-1956) samt chef för Moskva Veterinärakademi (1955-1960). Han hade även under en tid på 1930-talet tjänst som professor. Utöver sin karriär skrev han ett antal populära naturvetenskapliga böcker och genomförde många biologiska studier. Manteifel mottog två ordnar och ett antal medaljer för sina insatser.

**Michail Pavlov, född 1920, har biologisk utbildning motsvarande svensk fil lic och är en av Sovjets/Rysslands främste kännare av varg. Han är framstående jaktexpert och har varit ledamot av Ryska Vetenskapsakademiens rovdjursavdelning. Pavlov deltog i andra världskriget och arbetade från 1948 i Kirovdistriktet där han senare blev chef för VNIIOZ***. År 1982 publicerade han sin första bok ”Volk” (Varg). År 1990 utkom Varg på nytt i en omarbetad och utvidgad upplaga. Den har översatts till svenska av Elis Pålsson 2003.

***VNIIOZ (rysk förkortning) står för ”Allunionella Vetenskapliga Forskningsinstitutet för Jakthushållning och Pälsdjursuppfödning”.

 

 

Comments are closed.

Stöd vårt arbete

Tycker du att vargfakta.se gör ett bra jobb? Stöd vårt arbete genom att fortsätta sprida informationen i denna databas.

Kort om vargfakta

Vargfakta publicerar analyser, nyheter och forskning om och kring rovdjur och dess interaktion med människan. Vi ser människan som en resurs för naturen och inte som en belastning.

Kontakt

Via mail på info@vargfakta.se