”Jägarna är så överdrivet rädda för vargen!”

Framtida vargrevirsskylt?

Att jägarna hyser en överdriven rädsla för varg nämns ofta i förlöjligande syfte. Men det finns ju en möjlighet att deras ängslan är berättigad. Kan det vara så att andra samhällsgrupper oroar sig alldeles för lite för vargen? undrar vi på Vargfakta. För det finns ju en hel del att oroa sig för även om man inte springer runt grönklädd med gevär hela helgerna:

  • Vargens dvärgbandmask kommer till Sverige förr eller senare, den finns redan i Finland. Masken kan bara spridas med hjälp av en ökande vargstam, vilket vi har nu. Det begränsar framförallt bär- och svampplockning för många människor.
  • Har man hunden med sig på skogspromenader kring vargrevir måste den avmaskas ofta, väldigt ofta. För att inte tala om att den alltid måste hållas i koppel. Att kela med den blir det förstås inte fråga om. Vem vet var Fido har varit under dagen?
  • Vargens dvärgbandmask har hjortdjuren som mellanvärd och cystor kan förekomma i alla delar av djuret. Råa slaktrester kan därför aldrig ges till hunden. Det leder till ökad risk att bli smittad både för hunden och, senare, ägaren.
  • Studier visar att inte bara revirhävdande vargar slår hundar. Alla vargar slår hundar. Dessutom alla sorters hundar i alla typer av miljöer, till och med villatomter. Inte ens en 40 kilos rysstövare klarar sig ifrån en vargattack.
  • En vargstam som tillåts öka fritt skapar snabbt obalans i naturen genom överdriven predation. På sikt kommer det att drabba själva vargstammen som äter sig mot svält och så tappar vi både klövvilt och varg istället för att, som det var tänkt, lägga till en djurart. Biologisk mångfald blir biologisk enfald.
  • En ökande vargstam decimerar kraftigt klövviltstammarna, framförallt älg. Så den som tycker om att ha viltkött på tallriken under helgerna kan räkna med minskad tillgång eller kraftigt höjda priser. Eller att det inte blir något viltkött.
  • Otrygghet vid skogspromenader kan komma att breda ut sig på samma sätt som under 1800-talet, då man alltid hade tillhyggen och skjutvapen till hands om så bara för att passera skogen för att komma till grannen.
  • Löpträning nära vargrevir bör undvikas helt. Det har många redan fått erfara, som Harald Nysæter och Candice Berner.
  • Vargrevir är väldigt stora men när födotillgången minskar genom predation eller att klövviltet helt enkelt flyr, kommer vargen att söka sig närmare bebyggelsen. Riskerna ökar för både tamdjur, hundar och barn som vistas på gårdar och andra husnära utomhusytor.
  • De hundratals frivilliga som varje år ställer upp för att avliva trafikskadat vilt fruktar för egen och hundars hälsa vid nattliga eftersök längs landets vägar. Vargens utbredning ökar risken för plötsliga attacker.
  • Vargens utbredning kommer att minska intresset för jakt i många områden vilket i sin tur minskar möjligheten till förvaltning av andra viltstammar samt statistik och forskning kring dessa. Nedgången har redan börjat. Med minskad jakt avtar också vargens skygghet mot människor.
  • Minskad jakt leder till minskade intäkter för arrenden. Många markägare kommer inte att ha råd att hålla värdefulla ängsmarker, fäbodvallar och andra, av Naturskyddsföreningen rödlistade, områden fredade.
  • Angreppen på tamdjur ökar redan och i dess kölvatten kommer samhällets kostnader både för ersättningar till drabbade djurägare och bidrag för förebyggande åtgärder att öka lavinartat. Hundägare står delvis utanför Anslaget för viltskador och får sällan den ersättning som motsvarar hundens egentliga värde.
  • Svensk rovdjurpolitik är ett misslyckande. Redan idag har vi fler vargar än de 210 som bestämdes vid det demokratiska riksdagsbeslutet i oktober 2009, och nu är det inte längre tillåtet att förvalta vargstammen genom licensjakt. Övriga rovdjursstammar ökar parallellt. Var går gränsen?
  • Konflikterna mellan stad och landsbygd ökar ju mer de regionala rovdjursbesluten tas i Stockholm eller Bryssel i stället för ute i länen. Förståelsen för rovdjuren minskar.
  • Intresset för löshundsjakt minskar stadigt i vargens spår och uppfödningen av våra nio nationella jakthundraser upplever rena utrotningshotet. Staten tappar momsintäkter på foder och kringutrustning, för att inte tala om vad återförsäljarna förlorar för sagda jakthundsartiklar.
  • Fastighetspriserna kan komma att sjunka kraftigt och landsbygdens attraktionskraft får sig en knäck i områden som hyser varg. För vem vill flytta till en bygd där själva idén med boendet – stillheten, tryggheten, naturen, barnvänligheten – ifrågasätts?

Och är det inte åtminstone lite oroande att medan allt detta pågår så är mycket av den allmänna informationen, i den mån den finns, tydligt märkt av små enskilda lobbygrupper som med statlig finansiering tillåts förmedla ”sanningen” efter egen agenda – utan att vara demokratiskt valda av landets befolkning.

I ”landets befolkning” ingår ungefär 300 000 jägare. De är oroade. Väldigt oroade. För jakthundarna, ja, men också för allt annat som spås komma. Och det borde kanske alla andra vara också.

(Bilden är ett montage. Vi har ej dylika skyltar i Sverige. Än.)

 

 Ingår i vår artikelserie Myter i vargdebatten.

 

 

Category: Artikel, Nyheter · Tags:

Comments are closed.

Stöd vårt arbete

Tycker du att vargfakta.se gör ett bra jobb? Stöd vårt arbete genom valfritt bidrag till BG 5723-2571 meddelande VARGFAKTA

Kort om vargfakta

Vargfakta publicerar analyser, nyheter och forskning om och kring rovdjur och dess interaktion med människan. Vi ser människan som en resurs för naturen och inte som en belastning.

Kontakt

Via mail på info@vargfakta.se