Vargforskaren: ”Vilda närgångna vargar avlivas så fort det går”

I takt med att media söker förklaringar till händelsen i Kolmården avlöser vargexperterna varandra med lämpliga svar. Vargforskaren Olof Liberg, uttalar sig i SVT om en rovdjursförvaltning som tyvärr inte existerar i Sverige.

De expertutlåtanden som följt på gårdagens dödliga vargangrepp i Kolmården har innehållit en del felaktigheter som vi belyst och bemött. Genom våra sammanställningar har vi, i motsats till den allmänna uppfattningen, visat att det som skedde tyvärr inte var unikt.

De internationella forskarkontakter vi samarbetar med stödjer vår slutsats: Tragedin var en direkt konsekvens av okunskap om riskerna.

En naturlig följdfråga är om samma risker föreligger med vilda vargar. Experterna har där medgett att de rent fysiska egenskaperna en varg har självklart innebär att den kan döda en människa, men att risken samtidigt är näst intill obefintlig.

 

Olof Liberg om rovdjursförvaltning

Eliminineringen av sådan risk har exemplifierats på lite olika sätt, men ett uttalande som verkligen fick oss att reagera kom från vargforskaren Olof Liberg under en intervju med SVT:

– När det gäller vilda vargar är vi väldigt noggranna i Skandinavien att så fort vi får varg som visar tendens att bli för van med människan, så avlivas den så fort det går. Det är för att undvika att få vargar som vänjer sig vid människan. Då blir de farliga.

Låt oss titta lite närmare på det. Under året som gått har vi alltför många gånger tvingats rapportera om närgångna vargar som inte hanterats genom avlivning. Länsstyrelsernas rovdjursförvaltning förordar alltjämt att man skrämmer vargarna, inte att man avlivar dem.

 

Verkställande säger annorlunda

Som ett exempel kan vi ta förskolan i Toftbyn i Dalarna. Länsstyrelsen nöjde sig med gummikulor och besvarade skyddsjaktsansökningarna med att man helt enkelt fick räkna med närgångna vargar om man lever på landsbygden.

Samma grundidé hittar vi i andra landskap. Vid ett vargmöte i Västmanland som Vargfakta besökte ställde publiken frågan ”varför man inte gjorde något åt de vargar som strök runt i trädgårdarna?”.

Pierre Ahlgren, rovdjursansvarig vid Länsstyrelsen, svarade då att det saknas regler som tillåter dem att omedelbart avliva vargar som sökt sig till mänskliga boningar. Enligt Ahlgren krävs fyra angrepp för att kunna utfärda och godkänna skyddsjakt.

Så även i Västmanland har man fått dras med närgångna vargar, som hittills inte lett till någon motåtgärd från myndigheterna, liksom i alla andra län nedanför renskötselområdet, som under året fått uppleva effekterna av en skenande vargstam. En snabb titt i vårt nyhetsarkiv räcker för att fastställa det.

Jämför det med Olof Libergs tvärsäkra utspel och en trist slutsats står klar: Det råder stor skillnad mellan hur forskarna uppfattar rovdjursförvaltningen och hur den faktiskt verkställs, i Dalarna, i Västmanland – i resten av Sverige.

 

En varg fotograferad av Fredrik Karlson i ett villaområde i Fagersta den 21 november 2011. Vargen flyttade inte på sig trots att de boende gapade och skrek om att varg var inne i området. Notera barnens leksaker.
 
 

 Ingår i vår artikelserie Myter i vargdebatten.

 
 

Comments are closed.

Stöd vårt arbete

Tycker du att vargfakta.se gör ett bra jobb? Stöd vårt arbete genom valfritt bidrag till BG 5723-2571 meddelande VARGFAKTA

Kort om vargfakta

Vargfakta publicerar analyser, nyheter och forskning om och kring rovdjur och dess interaktion med människan. Vi ser människan som en resurs för naturen och inte som en belastning.

Kontakt

Via mail på info@vargfakta.se